Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Fy så orättvist!

När jag till slut gjort min tentamen, känner att jag klarat den bra, är klar med Filosofi A och kommer hem, då vill jag fira!

Det gör jag genom att pressa ekonomin och beställa en falafelpizza. Sitter och mumsar och har det bra.

Men fasligt trött blev jag. Fyra timmars sömn blir ingen klok på, och jag är ljuvligt mätt som ett berg. Så jag sover middag.

Vaknar fyra timmar senare. Hungrig igen! Hela pizzan bortsmält ur magen.

Säg den glädje som varar.

Flyttfebern fortsätter

Ytterligare anledningar att tro att tiden är sadist. Igår ordnade den det ju sådant att jag skrev och publicerade min klagan över grannlivet före det att jag låste in nycklarna i tvättstugan och tvangs be en av dem om hjälp. Mitt i natten till på köpet, men nu var det en trevlig granne som ändå var där och tvättade själv, så särskilt farligt var det egentligen inte.

Redan på tisdag är det sista datum för uthämtning av nycklar till nya lägenheten! Och som sagt, på fredag om exakt en vecka är jag kanske färdigflyttad. Idag har jag försökt förmå mig till att fortsätta flyttstädningen, men ännu utan resultat. Kanske en tupplur är vad som först krävs, vilket sker om några minuter när mitt kaffe druckits upp.

Idag har jag ägnat ytterligare tid åt andningen. Den här gången blev inte som den förra, då magen blev en liten sjö och 150 minuter försvann, utan istället hände något nytt och roligt. Jag var slö och skakig i kroppen, och hade en lätt huvudvärk precis bakom pannbenet. Från början satt jag på min stol med en tråd jag hittade på som fäst i ryggen gick genom huvudet och höll mig i upprät ställning. Efter gårkvällens folköl och nattens tvättäventyr med därpå följande dålig sömn berättade dock snart kroppen för mig att den inte alls ville sitta på någon stol och andas. Jag blev illamående och skakade än värre, och huvudvärken trivdes mer än någonsin.

Då fick det bli sängen istället. Där blev jag ett tag med bara den sysslan att sluta distraheras av alla oljud runtomkring. Till slut försvann de utan att jag märkte det, och jag började leka med luften i kroppen igen, skickade runt den hit och dit för att se vad som skulle hända. Till slut började huden »tala« på så vis att den trots att jag låg helt still gav komplexa känselintryck ifrån sig. Det är ju så det alltid blir när man är utan variation i sinnesintryck, så i sig var det inget märkvärdigt utan bara ett tecken på att jag slappnade av mera. Men min bröstkorg kändes inte okej. Det tycktes mig vara därifrån min slöa trötthet och darriga hand kom, och nog kändes det lite trångt.

Jag började visualisera hur bröstkorgen öppnade sig, hur luften kom in genom hålet under naveln jag hittade på förra gången och sedan spred sig i bröstkorgen och blev till små Atlasar som ställde sig mellan revbenen och lyfte upp dem så min kropp slapp arbeta med sådant tärande jobb. På vägen ut tog luften med sig gammal smuts som blev en brunsvart dimma i rummet, föreställde jag mig. Det kändes konstruktivt och ganska roligt, och även om jag aldrig sett några tecken till att visualiseringsövningar ska ha någon större betydelse, tänker jag att de kanske ändå gör någon nytta undermedvetet.

Men sedan när jag låg där kände jag att min vänstra hand flyttade sig. Nu hade jag inte rört mig en millimeter på säkert över en halvtimme, så jag blev ganska förvånad. Sedan flyttade den högra handen sig lite den också, sedan vänster igen! Plötsligt låg jag där och kände hur mina händer flyttades ut från kroppen på ett sätt som snarare antydde att sängen krympte under mig än någonting annat, för mina muskler gjorde ingenting, det var jag helt säker på. Då klack det till i högra skulderbladet, och sedan kände jag hur även det vänstra var i rörelse!

Det var en enormt underlig känsla. De muskler som rimligtvis måste ha genomfört rörelserna kände jag ingenting särskilt av, utan de tycktes vara i samma avslappnade vila som tidigare. Inte heller kunde jag känna någon tröghet i rörelsen, utan bara just det att kroppens ställning förändrades. Gradvis drogs skulderbladen samman och ryggen blev märkligt varm, medan min bröstkorg höjdes. Känslan var så otrolig att jag faktiskt var rädd ett slag, och någon meditativ halvslummer var det inte längre frågan om; jag låg och blåstirrade i taket och undrade vad sjutton som pågick.

Sedan slog det mig att kroppen nog inte hittar på en massa dumheter som är farliga för mig, sådant är det väl ändå huvudet som gör, så jag bestämde mig för att låta den göra vad den ville och låg kvar. Skulderbladen drogs mycket tätt samman, och jag fokuserade på min magandning istället. Armarna blev varma och det stack i händerna, men andningen lugnade ner sig och gick helt tillbaka till automatik, medan jag lyckades med att inte skifta uppmärksamheten ifrån den.

Sådär låg jag ett tag med stick i händerna, skulderbladen nästan nuddande varandra och en känsla av att bröstkorgen blåsts upp till dubbla sin storlek. Sedan släppte det plötsligt och all ryggmuskulatur slappnade av. Och återigen, även av detta var det enda jag kunde förnimma hur kroppens ställning förändrades. Muskulaturen som arbetade var bortom uppfattande, liksom medvetandets kontroll över den, även om jag antagligen hade återtagit den om jag inte bestämt mig för att låta kroppen fortsätta med vad den ville ha gjort.

När det var över kände jag att jag var trött på att ligga, så jag rörde lite på mig ett slag och steg därefter upp. Särskilt mycket mindre slö var jag inte direkt, men darrighet och huvudvärk var borta. Och jag rörde mig i halvtempo, om det inte förstås var min uppfattningsförmåga som ökat i finkornighet. Det där sista har jag observerat många gånger tack vare musiken och den någorlunda tempokänslighet jag övat upp genom tiderna. Om morgonen går ett spår på en skiva märkbart långsammare än om man lyssnar på samma spår om kvällen, exempelvis.

Yay för det undermedvetna!

ajaj

Jag undrar vad den här dagen tänker hitta på med mej. Säkert något roligt, för den alltså. Tiden är sadist.