Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Ännu en gång åter igen

Nog mer än drygt två månaders sommarkoma är slut när jag (i år igen) börjar städa och skriva listor innan jag ens hunnit till kaffebryggaren.

Mer än så ska jag inte skriva just nu. Listan är ju fortfarande rätt ostruken.

Göra rent hus – reviderad

Ett gammalt blogginlägg har kommit att betraktas som kvasipoetiskt och får ett ansiktslyft.

Göra rent hus

Infallet är plötsligt. Jag städar mig svettig! Lägenheten fylls av dammrök, vräkta högar och golvet av torra barfötter när jag utan att dra lärdom om och åter moppar in mig i ett hörn.

Erkännes: Jag sitter och droppar utan att vara färdig ännu. Några pappershögar skräpar kvar, ett par objekt av diskliknande karaktär och en eller annan bok som hamnat på golvet igen. Men ändå – här sitter jag, med tre till livligt korsdrag vidgavlade balkongdörrar (och ett fönster) vilka vädrar ur vad som knappast kan vara något annat än hjärnskräp. Pina är att leva på knappt ens modesta ambitioner men initiativkraft högst till fotknölarna. Man går ju för helskotta inte ens och lägger sig, utan blir sittande som en stelnad trötthetstrofé mellan småtomtarnas nattskiftsturer.

Det är inte nog med bara vilja. Att man också orkar hjälper inget enda uns. Inte ens med livligt härjande självdisciplin i receptet blir det någon kaka bakad.

Man måste städa också.

I mina tvenne rum med kokvrå

Hemmet är en enda oreda, nästan värre än någonsin. Det är för att jag städar, ordnar och sorterar. Utmed väggar och annat som även vanligtvis brukar stå i vägen, ligger alla sorterade papper i oprydliga högar, och är också i vägen. Garderoben ligger numera utspridd i soffor och fåtöljer. Stolar och bord står belamrade av sådant jag hittat i gamla posthögar som inte är post – däribland böcker, tidsskrifter, smörgåsar, postpressade krukväxter och en eller annan gipsbyst. De ytor jag nu eventuellt glömt bort att nämna, samt väggar och i vissa fall även tak, täcks i sin tur av de papper och pelargoner som ännu inte hunnit med att bli sorterade.

Fjolårsdammet bildar dyner, långsamt stävande över de få bitar av sovrumsgolvet som ännu syns om man plirar litet. Bara hyllor och skåp gapar demonstrativt tomma, liksom åpet angelägna att jag ska bli färdig någon gång och ställa tillbaka böcker och övrigt där de hör hemma. (De är antagligen småländska, då detta landskap är både girighetens och IKEAS ursprung.)

I ett sådant här tillstånd är lägenheten full av äventyr, som ett slags Frankensteinsk hybrid mellan den antika grekiska mytologins sisyfoslabyrinter och femtonspelet.

Det händer ju till exempel att man av den ena eller andra anledningen måste ta sig från matsalen till toaletten. I mitt fall är det sällan av kulinariska skäl, som tur är. För att nå vardagsrummet måste jag då lyfta undan en av de smutstvättsbestyckade fåtöljerna, vilket i och för sig blockerar vägen tillbaka till matsalen, men å andra sidan röjer tillräckligt med plats för att jag ska kunna ta ett steg framåt. Därefter måste Minotauren övertalas att gå in i köket, så att någon kan klyka mig när jag klättrar över kylskåpet tillbaka in i matsalen, den här gången utrustad med en tre liters kastrull över huvudet samt potatissticka i munnen, och så vidare. Man känner sig som både MacGyver och Theseus på samma gång, fast kissnödiga.

Sådana här projekt kan ta timmar att planera, veckor att utbilda sig inför och pågå månader i sträck. Storstädning kräver en renässansmänniska. Tidigare karriärer inom trädgårdsmästeri, professionell poker, stadsplanering, bilsemester, landskapsarkitektur, en civilekonomexamen, någon doktorsgrad i utdöda språk samt en professur i entymologi eller arkeobotanik och ett par OS-brons i curling är bara något av vad en välmeriterad resenär bör ha i ryggsäcken. Det kan också komma till användning att vara Henry Morton Stanley, alltså mannen som fann doktor Livingstone, men det är så få som lyckats med det.

Skulle jag gå vilse någonstans i denna fabliska snubbellabyrint, råka i panik och vilja skena ut i fina vädret, så skulle jag troligtvis stupa halvvägs nedför trappan, eftersom jag snavat på skräpet som står där och väntar på att bli utslängt snarast kring knuten. Som snarast kring tjugondagsknuten, alltså.

Lyckligtvis är mitt temperament inte emottagligt för sådana drastiska humör. När äventyret någon gång blir mig övermäktigt, och jag får väl erkänna att det hänt en eller annan gång, så drabbas jag i stället av en stillsam, inre panik. Jag är ungefär som en asketisk, kinesisk Chan-munk, hos vilken råder yttre och inre stillhet under det indiska Bodhi-trädet. Han strålar såsom bara dem, som mediterar eller städar riktigt länge, av inre frid och lycka. Fast i mitt fall är det förstås inte frid och inre lycka jag så stilla strålar av, utan obehag och klaustrofobi (och ibland någon nära förestående nysning).

Vanligen slutar dessa äventyr med att jag resolut rycker mig ur detta tillstånd, sopar mitt sargade inre under vardagsrumsmattan och packar ned hela lägenheten i kartonger, som jag sedan gömmer undan på klädkammaren. Jag tänker därvid att någon annan gång kan jag ju packa upp alltihop igen, i precis samma oordning som det en gång låg, och fortsätta städa.

Hur det ska sluta den här gången vet jag inte ännu. Det lär inte ni heller få reda på, förrän allra tidigast om en vecka. Nu behöver jag nämligen besöka toaletten. Farväl!

Somkomsikommaren

Åter stående på liggunderlag under skrivbordets kortända vid ovanpå lagda boktravar, upp och ned-vänd anslagstavla, röd matta och därpå datorn. Morgonkoppen står centrerad framför mig mellan armarna. Ergonomi är mysigt.

Tillfredsställelse känner jag också med kyla och snö, fast den andra sorten – ordet kan ju betyda både att så bra som det är är det (med förhoppning att som det förblir just så) och att man känner sitt behov vara mättat (så att nu får gärna allt se till att bli som förr igen) – och sommaren får gärna komma. (Kanske kan man kalla våren kommaren?)

Utvräkt över golv och andra ytor ligger vinterlivets rester. Om jag städar bort dem, kommer det att tya töa ute? Det får vi se.

Sommarspik

Genomblåst

Golven luktar såpa, köket luktar »Hav« och toalettstolen luktar anka. Sofforna är torkade, fåtöljerna dammsugna, tvätten vikt, trumpeten i fodralet prydligt i ett hörn och på högtalarna vibrerar inte ett korn. Nu är det rent.

Ett kar vatten är på gång, jag tänker sänka ned mig i det. Färdigt för den här dagen har jag gjort vad jag kunnat för att förankra tankar och livet i verkligheten igen. I morgon ska jag bråka vidare.

Sedan ett par dagar är terminen avslutad. Ett stort plus börjar uppenbara sig: Långsamt – inte så som gatlyktor tänds på kvällen eller kranen fyller karet, utan istället så som väldigt sparsamt regn gör gatan mörk – så börjar jag förstå att all min tid inte är annekterad av sysslor jag måste förpyssla mig med.

Framtiden är ändå oviss, förstås: bo, studier, pengar, allt det där. Men det verkar inte ha varit det som pinat mig. Istället var det tydligen prestationspressen när jag nästan ingenting presterade, som var bekymmersrynkande.

Ankpojke

Nu har jag inget givet syfte med varenda sekund längre, och känner plötsligt för att göra något med dem. Tidens veck är inte längre skrynklor, skulle man kunna säga.