Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

205 skräp senare

De oskrivna dagarna skräpar överallt. Men tre nätter i rad nu har inför sömnen början till små texter infunnit sig – för att sedan självfallet vara oåtkomligt förflutna när jag faktiskt sitter med greppet kopplat om tangentbordet. Uttrycket (handlingen att uttrycka) är undflyende, som ett anti-zen eller kanske mindlessness: När jag sitter för att skriva går det bara inte, men orden flödar i helt andra situationer där alla skrivdon saknas.

Reflexiviteten det innebär att aldrig eftervärlda utan bara samtala fram en identitet är underlig och efter fem år är jag fortfarande ovan vid den. Blickar jag bakåt till något jag trots trädan ändå lyckats skriva uppstår känslan av att jag måste ha gått omkring och tänkt samma tre–fyra tankar i tre–fyra år nu, utan inre fortgång. Men så kan det väl inte vara? Något måste jag väl ha byggt – erfarenhet, intuition, kanske karaktär eller åtminstone förhårdnader på näsan. (Eller i alla fall evidens för det himmelskt-naturliga i att låta ens omvärldsliga tankebanor följa ett bittert dao.) Men att spåra min eventuella kosa sedan dess är som att blicka in i en jordkällare en natt utan måne: Det doftar kanske rotfrukt, men i kolmörkret är synorganen värdelösa och risken överhängande att luktens hela budskap handlar om en gammal sättpotatis som bortglömd ligger och skrumpnar för sig själv där inne i ett hörn.

Någonstans på vägen har jag ändå lagt mig till med känslan av att min inre monolog ska ha blivit alltmer obegriplig. Men det kan förstås vara en villfarelse till följd av att jag aldrig längre låter den rullas ut. Annat än vid tillfällen som detta, 205 skräpiga dagar efter det där senaste.

Den förbannade kvaliteten

”Ska man göra något så ska man göra det ordentligt.” Attityden är nemesis till konsten att låta de skrivna orden direkt följa tankarna, och därigenom till den här bokens själva föresats. Bara den föregående meningen tog många minuter att formulera, för den ville inte bli som jag ville att den skulle.

Jag älskar och hatar kvalitet. Särskilt känslan för kvalitet är föremål för mitt kärlekshat. Diskrepansen som uppstår när handlagets utveckling inte håller jämna steg med omdömets utgör omfattningen hos det som kallas prestationsångest.

Numera finns digitala verktyg som spårar och rättframt presenterar varje förändring i en tillblivande text. Avståndet mellan…

Och så ringer den jävla telefonen. Klockan är alltså tjugo i tolv en söndagskväll. För första gången på (händelsevis exakt) 555 dagar har jag lyckats klämma fram tillräckligt med initativkraft för att skriva något. Mot alla odds visar sig texten ha en tydlig vilja, men jag avbryter den för att prata med en telefon i stället. Nu spårar den väl ur.

* * *

Vi ska se. De digitala verktygen var det visst. Med redigeringshistoriken som verktyg kan avståndet mellan handlag och omdöme (eller mellan snille och smak) mätas. Vid varje förändring i texten tillkommer vissa ord medan andra sållas bort. Vad jag ville ha sagt när telefonen ringde var att skribentens prestationsångest har ett matematiskt mått, i kvoten av antalet förkastade tecken genom antalet tecken i den slutliga texten.

För alla de texter som påbörjas utan att avslutas är kvoten lika med oändligheten. Nagelfarandets gradskala har således ingen övre gräns, vilket torde kännas bekant för alla som någonsin drabbats av den antiklåda som skrivkrampen är. (Anti-klåda, inte antik-låda.)

Kvalitet och kvantitet brukar sättas i motsats till varandra, på ett sådant sätt att skaparen förutsätts kunna fokusera på enbart det ena eller det andra. Av någon anledning hörs sällan någon föredra kvantitet framför kvalitet. Nu synes dock det ena på vissa sätt förutsätta det andra. Texter som skrivs med omfattande och talrika revideringar blir sällan sämre eller ens likvärdiga vad de hade blivit utan att utsättas för samma simultangallring. Vårt mått på skrivarvåndorna, alltså andelen förkastade tecken, är i högsta grad kvantitativt, och ökar dessutom i takt med den slutliga textens kvalitet. Här är alltså kvaliteten kvantitetens medlöpare.

För mig är den detaljen intresseväckande och ställer det hela på huvudet. Förkastandet, förnekandet och nejandet är ju (själv)disciplinära handlingar i bjärt kontrast till dagens bejakandeparadigm, där den naturliga lösningen på varje samhälls- eller personproblem är mer av något, och livsuppgiften är att bli allt du kan bli. Men mycket som jag kan bli vore inte särskilt lämpligt. En bättre idé är att bli bara vad jag faktiskt borde och har tid med. Självförverkligandet måste preciseras till en urvalsprocess.

Och kvalitet måste vara en fråga om just selektion, alltså något av en motsats till inklusivitet. Vårt kvalitetsmått är ofullständigt. Det räcker inte att skriva och sudda ut för att höja graden av kvalitet. Det är urvalsprocessens omfattning som approximeras av det sagda och sedan tillbakatagna, inte kvalitetens. Tingen blir inte bättre av att gränslöst växa i alla riktningar, utan av att de sämre delarna inte utvecklas vidare medan bättre får större utrymme att kultiveras.

I själva verket älskar jag nog inte kvaliteten, så som jag påstod tidigare. I stället tycker jag bara om känslan av att kunna pryda min självbild med ett väl genomfört urval. Inte heller hatar jag den. De olustiga känslorna riktar sig nog snarare mot den ökande tankebelastning som en tvångsmässig urvalsprocess ger upphov till. Selektionen orsakar ju samtidigt ett höjt ideal och hinder för att uppnå det. Tydligen var det till den slutsatsen texten ville komma.

Mellan på- och avslagen

Som skillnaden mellan att träffas av och på tåget tänker jag att orden är. Små, ensamt meningslösa och lika på- som återverkande gentemot sina omgivningar. Hittills har året varit det jag skrivit minst både sedan j.skriveri inleddes och minst av alla någonsinnes år jag skrivit. Som vanligt är hindret min oavhängiga (men felaktiga) övertygelse att allt av helheter och detaljer måste skapas med ens, som när flugor krockar med hela fönster åt gången.

Kanske kunde ett miljöombyte ändra inte bara ord på det viset, utan även betydelsen hos mig och min miljö. Härom dagen flyttade jag ju mina två sovrumskrukor till vad som väl räknas som köksfönstret, och flyttar jag min sittesoffa till samma hörn, så jag kan gå dit pepparn blommar och kanske komma att skriva i stället för att sitta mitt emot och låta bli. Men som vanligt när jag får för mig att ta tag, så håller jag för övrigt på med att på det stora hela städa i min eviga röra, och det vill jag alltid ha klart innan någon möblering får lov att bli av.

Sedan den här bloggen blev tjock av allt gammalt, som kom att hamna här när jag stängde en tidigare, har den också fått ta över en egenhet. Ofta när jag vill titta till den och kanske skriva något börjar jag bläddra bland stumparna i stället, och fascineras om och åter igen på nytt av samma sak: Tänk så jag kan minnas när det vill sig.

För nu när jag sitter och läser, så minns jag inte hälften av vad jag tydligen munnits när jag tidigare återberättat ur mitt liv. Är alla mina minnen på väg att förtvina?

Å andra sidan har jag tänkt så förr, för att sedermera prestera samma oerhörda minneskonster igen, utan att märka något. Kanske beror det på vilka ord jag omger mig med för tillfället.

Oförpratad

Ska vi se om inte min inre monolog går att sätta fart på igen?

Som fisken fast i intet

(Skrivet på klockslaget men onödigt opublicerat utan anledning ända till 2 april 2012.)

Fram till för något år sedan, under några månader, skrev jag oerhört intensivt på en (annan) blogg. Först numera, och efter ett år av nästan inget skriva alls, börjar det gå upp för mig hur manisk jag måste ha varit: Medan jag låg och somnade om kvällarna – i det där tillståndet av drömlik halvsömn där det, om man lyckas komma på sig själv med att finnas, känns som om medvetandet spricker i dussintals bortfladdrande och tynande skärvor av olika verklighet – i det tillståndet var det bestämt så att jag låg och färdigställde formuleringar inför morgondagens inlägg. Jag minns inte hur ofta detta kom till användning, men det var inte aldrig.

Det här inre författandet pågick nog större delen av nätterna, medan jag sov, för när jag sedan låg där och vaknade så pågick samma process. Även dagtid, så snart jag inte för stunden skrev, läste eller lyssnade på något språkligt, blev jag med ens varse den här inre berättarrösten, som ständigt reviderade sina uttalanden och problematiserade sina poänger. Jag var mer eller mindre en automatisk skrivmaskin, därutöver begåvad med viss förmåga att emellanåt föra mig som en människa.

Att så djupt och fullständigt uppslukas av vad det nu råkar vara man håller på med, det vet jag att flera uppfattar som en ynnest eller talang. Egentligen är det inte det. Men det är inte heller någon förbannelse, utan bara ett sätt. Precis som alla andra ting här i världen, är varje människa på ett visst sätt, och just jag råkar oftast vara på just det här sättet.

Frågan jag ställt mig nu, en del, är hur jag egentligen ska gå till väga för att sätta fart på den här processen igen. Det känns liksom som att jag behöver den, men den vill inte bli av. Egentligen har jag faktiskt aldrig haft möjlighet att styra den. I stället tycks det handla om att jag närapå tvångsmässigt gör vad som faller mig in för stunden, samtidigt som det vanligtvis faller mig in att göra detsamma som föregående stund. På så vis strömlinjeformas mitt sätt att fungera, i enlighet med vad jag råkar göra om och om igen i ofta veckor eller månader i sträck. Det är då som människofunktionen i mig tar ett kliv tillbaka, till förmån för någon ny primär funktion, vilken den nu råkar vara.

Vid närmare eftertanke är jag kanske inte ute efter att sätta igång en den sortens process. Det kan snarare vara så att jag redan är inne i en som handlar om att göra ingenting. När jag somnar på kvällarna är det nämligen ingenting som händer i huvudet, när jag vaknar känns det som ingenting händer där eller hänt under natten, och om dagarna, så fort jag inte lyckas lyssna eller läsa något språkligt fylls mitt huvud av ett överväldigande ingenting. Det är nog sättet jag är på nu, strömlinjeformad till att göra ingenting.