Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Det socialrelativa jagets cellulära delbarhet

Genom den här gula högen av lappar kan några flerårigt långa tankar om det sociala jagets delbarhet spåras. Här finns funderingar i tankerummet mellan (en enda) djup relation och (flera) grunda relationer, om konsten att kapsla in det (egentligen endast) ensamheten överskjutande eller kring den egna sociala autonomin vid relationer i andra ledet.

Avgörande för nuets nya själv- och tankebildning är (vad som känns nästan klart att benämnas) en insikt, om att min totala omfattning i mina relationer till andra inte är en statisk summa; mellan flera är jag inte diskret utan cellulärt delbar.

Som allt levande gör jag av min omgivning en mig inre energi eller livskraft, som sedan utökar min omfattning och gör mig större. Sådan är den cellulära delbarheten hos jaget, eller väl egentligen hos känslor som vänskap och kärlek inom och mellan mina relationer, att ju fler som delar desto större potential för ny energi, och ju mera ny energi desto mera av mig finns att dela.

Frågan ifall kakan kan både ätas och behållas (i stället för att kastas upp igen, vilket ställd på det sättet frågan ju tycks antyda är alternativet) är alltså inte bara svårbesvarad, vilket vi väl redan visste, utan helt enkelt fel fråga att ställa, och det eventuella svaret saknar nytta för vad som egentligen är problemet.

Så vad är då egentligen rätt fråga? Det måste vara hur den där energin ska alstras. (I steget mellan "desto större potential för ny energi" och "ju mera ny energi" är det potentiellas förverkligande den enda variabeln.)

Den enkla instruktionen för den som vill räcka till åt alla sina relationer (och åt dem den relaterar till) är alltså att inom varje social relation (och kanske även i det icke-sociala livet) i första hand söka och förlösa all potentiell energi. Denna enda instruktion kan kanske vara en komplett manual.

Tesen om det socialrelativa jagets cellulära delbarhet är att om bara varje relation är (netto)givande så finns inget alternativ med samtidigt både färre och djupare relationer. Kakans storlek står i direkt proportion till antalet hos dem som delar på den.

Minnen och spådomar

(Inlägget publicerades först på apkonstapel.se.)

En vän på nästan helt oannonserat besök, jag i länsfåtölj och vännen i tresits. Te, för det börs i vissa sammanhang. Slumpspelet i att hon glömt betala en räkning och tappat sitt internet, som man ju använder för att betala räkningar, övergår i ett kvällsnytt språkspel; minnen nuddas vid (och kanske är åldern vi klänger runt i just nu en där man sysslar med sådant?), och när jag tänker på det så är det ju i första hand minnen samtal handlar om, med mellan dem små instuckna försök till spådomar om det fjärran eller framtida.

Fast det finns mer i samtal än bara detta. Orden är i lika hög grad delar av ett språk, som språket som helhet bara är en stavelse i en mycket högre kommunikation. Medan medvetanden sysselsätter sig med att utbyta ord och försöka förändra eller skapa idéer i varandra, så pysslar resten av oss med att förändra helt andra saker. Fötternas spel under bordet, armar och hållning, för att inte tala om vad val av tonfall, synonym och infallsvinkel tillsammans med tankarnas enda väg bland de tiotusen egentligen berättar, i smyg så att vi medvetanden inte märker det.

Det kommunicerande av spådomar och minnen som vi tror oss i huvudsak vara sysselsatta med tycks när man tänker på saken snarare vara lite skum på toppen av samvarons svallvågor. Utan språk hade vi inte bott i radhus, men vi hade fortfarande bott tillsammans; allt det där som gör oss mänskliga tycks fungera utan språk. Vår systematiska kunskap är också absolut språkberoende. Utan språk hade det nog aldrig utvecklats några vetenskapliga principer, och att de utgör mänsklighetens krona säger inget mera än att en människa utan dem är något okrönt, för människan är inte hennes principer. Våra rationella tankesystem, juridiskt organiserade samhällen och parkeringsplatser verkar med ens bara vara ett tunt ytskikt, när tanken når hit.

Bara i grund och botten är vi inte alls några djur… äh, det där får jag formulera om från början: Det är inte bara i grund och botten vi är det som djuren också är, utan nästintill helt och hållet. Att vi ändå helt uppehåller oss med det medvetna och på det hela taget genomgående rationella, kan inte betraktas som något annat än hybris utan en viss möda. Dock är det inte svårt att förklara varför: Vad våra medvetanden sysselsätter sig med, är ju vad vi är medvetna om, och det verkar vara en oskriven lag för allt levande att det som medvetandet i en viss situation inte känner till ska behandlas som om det inte fanns. Det är nog bättre att kalla det för en självklarhet än att kalla det hybris.

När vi nu sitter i fåtölj och soffa och pratar, så är den bokstavliga innebörden av vad vi säger ett pytte i jämförelse med allt det övriga som sker. Större delen av oss befattar sig aldrig med något så trivialt som samtal i ordets vanliga bemärkelse, utan tar hand om det verkligt väsentliga istället: Att vara människa.

Till kojs ikväll kryper jag för övrigt nedsjunken i metalogik och kunskapens ontologi. De är ganska goda sängkamrater.

Våga vara värdelös!

Ryktbarhetens resultat är råttor, små på tårna knaprande gör-du-det-åt-mig-vädjare som tyst ser mot dig, ler och hälsar, för att efterhängset hasa efter, klamrande sig fast uti ditt skärp när du försöker gå. Det är på dig de lever, eller snarare din handling, för de söker varken ro i egen sådan eller icke-handling, utan i att söka ära och poäng genom att snyltande på dig få suga till sig av vad andra säger om det du har gjort, medan du själv av all den löjlig vördnad den-som-gjorde-det kan få knappt märker något alls, helt enkelt för att göra är att vara och ett rofyllt ting i sig för dig.

Och att wúwéi är just att vara, som en skål med helt rund botten! Så när ingentinget inuti fylls över brädden, rinner lite över åt ett håll, och däråt tippar skålen till dess den är halvtömd, sedan rullar den tillbaka till balans igen och fylls. Sådan är obrukbar brukbarhet liksom brukbar obrukbarhet, fast dock både och men varken eller samtidigt som ej. Så perforera dina ord till dem som hänger i ditt skärp med någon utvecklande gåta som kan provocera parasiterna till bruk av egen hjärna; ge dem oklar klarhet där de väntat sig att gå med dina ben, så tvingas de att också finna egna; men ge även klar oklarhet när de ärligt söker vägen, för i oklarhet finns insikten att vägen inte syns!

* * *

Vissa vägar till insikt är kortare än andra. I den vad det tycks naturliga gruppdynamik som kan uppstå åtminstone ibland när man är student, finns dem som försöker med inte kan, dem som kan men inte försöker, och så dem som kanske kan men försöker bestämma Hur det ska Vara istället. Vi tar det en gång till på bokstavsrim: lugnt inlyssnande lärovänner, overksamma oerfarenhetens otackare, och så de stelbenta stereoida storkäftar som på något sätt alltid måste smeta sitt rigida tänkande över alla andra. Fast nu glömde jag en kategori, de där den fria associationens konnessörer som hellre vill sprida likt vildhavre i andra sina spontana tankar om vad som helst som är Något Annat, än göra sysslan till slut.

O Zhōu, så många vägar. Hur ska detta ens kunna bli till tre om morgonen?

Att slita på ande och intellekt genom att försöka ena alla ting, utan att känna till att de redan är i harmoni med varandra, kallas »tre om morgonen«. Vad menas med det? En apskötare som skulle ge sina apor nötter sade till dem:

– Jag skall ge er tre om morgonen och fyra om kvällen.

Aporna blev rasande! Istället sade han då:

– Då ger jag er istället fyra om morgonen och tre om kvällen!

Och med detta var aporna nöjda. Hans båda förslag var i själva verket ett och samma, men medan det ena gjorde aporna ondsinta, var det andra dem till belåtenhet. Det är en illustration av vad jag påtalar!

Därför löser den vise en dispyt genom att se harmoni mellan rätt och fel, och finner ro i deras naturliga balans. Detta kallas förmågan att anpassa sig, att följa två vägar samtidigt!

Ur mitt halvfärdiga halvfabrikat till översättning av Zhuāngzǐ

Så poängen då, att våga vara värdelös? Jag tyckte jag förklarade den… Låt den som försöker få allt tänkande gjort åt sig av dig använda huvudet för att förstå vad du säger. Svara sant istället för riktigt, så blir glidandet en gåta. Ingen gör en stol av odugligt virke, så det trädet står fortfarande kvar.

Skräpanalogi

Min granne ställer ofta skräp utanför sin dörr och låter det stå där några dagar. Eftersom våra dörrar ligger så nära varandra i hörnet att de inte båda kan vara öppna samtidigt, blir det också mitt skräp att snubbla över. Emellanåt kommer skator och sliter i påsarna, men det är bara när vinden eller de lite mera robusta kråkorna finner soporna som de sprids över gården. Det händer också förstås att något skräp faller ur och blir liggande när hon till slut bär iväg alltsammans.

Ofta får jag känslan av att skräp nog tar mer plats än det som egentligen har någon betydelse; syltburken mer skrymmande än sylten, kartongen mer skrymmande än pinalen och pappret större än idén. Man gör vad man vill med det man vill ha, och sedan får förpackning, bärare eller medium stå i en påse utanför dörren några dagar innan det åker vidare till förbränning.

Om man verkligen tänker efter riktigt noga och nästintill krystat djupsinnigt så finner man en intressant analogi dolt inunder detta med skräp: Till det yttre är det värdefulla och det värdelösa oftast mycket lika varandra, men ändå ser man tydligt skillnad på dem. En tomflaska man går förbi på gatan har samma yttre attribut som en oöppnad i kylen och en urdrucken i påsen utanför dörren, men bara den senare är nära jämförbar värdemässigt, om än inte totalt; det var min juice i flaskan som står där utanför dörren, och nu när den är slut är allt som finns kvar ett personligt ansvar. Så är det ju inte med andras skräp man ser på gator, som är mer ett samhällets ansvar än någon annans, vad nu skillnaden egentligen är. (Och, erkännes, emellanåt diskar man ur särskilt praktiska burkar och viker ihop vettiga kartonger för att fylla dem med något annat.)

Fast så råkar skräpet utanför min dörr idag inte vara mitt, utan min grannes. Det är irriterande, för det står lika mycket utanför min dörr som utanför hennes, men det kan jag ju inte påpeka, lika lite som jag kan gå och slänga det åt henne. Hon måste sköta sitt eget skräp, och så länge hon är min granne får jag helt enkelt vänta på att hon lär sig göra det.

Tomrummet efter tomrummet

Som litet kvällsfaktum slår mig en skillnad. Ilskan är borta och ersatt. För bara ett par månader sedan, kanske bara en enda egentligen, skrev jag arga mejl på nätterna, så intensivt att tangenterna lossnade ibland. Sedan skickade jag dem. Då slogs jag av plötsligt ånger, viljan att ordna allting, vara vän och snäll, och i panik rusade jag till min andra dator och fångade dem i flykten, innan de hunnit lämna den utgående kön och flyga iväg för att förhoppningsvis göra mäktig skada.

Men så gör jag inte längre, och det är tomrummet efter tomrummet jag inte riktigt kan hantera, tror jag. Ilskan över att ha blivit skänkt ett tomrum har ersatts av någonting annat, men jag kan inte sätta fingret på mer än att det är blått och får mig att längta. Längtan är bra. Jag vet inte vad jag längtar efter.