Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

vår (h)

iförd aprilpäls
av snö som en vårkrokus
ingen post i dag

26 maj 2015:

vaknar jag igen

Baktankar

Nu bakar jag kvällsbröd, lyssnar på musik och hittar en tanke.

Sova dagtid och sova ut gör mig gärna med nostalgi. Medan brödet jäser kom jag nyss på varför. Varje morgon väcks jag av min punktliga telefon som spelar musikstumpar – litet för ofta dagens enda stumpar – och kliver matt av nysömn ur sängen, så utschasad av att sova att jag glömmer bort vad jag drömt.

Så är det varje dag och sedan väldigt länge, för jag är veckolös och saknar vardag. När jag däremot sover ända ut eller vaknar ur en väckolös tupplur, någon gång en eftermiddag eller kväll av egen rytm, så dröjer intrycken in i vakna helglösheten. Där jag är när jag sover, var det nu är, hänger allting samman men ingenting på något särskilt sätt med någonting annat (som deg är). Platser är på andra platser, personer är varandra och vad som händer är ur både min vakna morgondag och från tiden då jag fortfarande hade samma slags glasögon som Carl Bildt när han var statsminister.

De enda oföränderliga verkar också vara de färgstarkaste delarna av mitt drömmande: lägenheter jag bor i och känner igen men aldrig sett förut, trånga femtiotalshissar och bortglömda källare mellan hus och förfallande befästningar, och så barndomsminnen – långa som romaner dyker de upp utan förvarning ur minnesmaskinen, utan att ha funnits tidigare eller handla om något som hänt. Jag tror mitt sovande söker vägar ut ur sättet det är nu, till andra som det varit eller inte varit på.

Då blir jag med nostalgi. Förblandningen av varelser, av platser jag bott eller inte och känslor jag i år åt gången eller aldrig levt av släpar fram känslan i medvetandet. Sedan vaknar jag med den där och gör kanske något drastiskt, som att baka bröd.

* * *

Apropå-lista med Marc Copland: Cavatina, The Bell Tolls och Dark Horse.

Baktänkt

Göra rent hus – reviderad

Ett gammalt blogginlägg har kommit att betraktas som kvasipoetiskt och får ett ansiktslyft.

Göra rent hus

Infallet är plötsligt. Jag städar mig svettig! Lägenheten fylls av dammrök, vräkta högar och golvet av torra barfötter när jag utan att dra lärdom om och åter moppar in mig i ett hörn.

Erkännes: Jag sitter och droppar utan att vara färdig ännu. Några pappershögar skräpar kvar, ett par objekt av diskliknande karaktär och en eller annan bok som hamnat på golvet igen. Men ändå – här sitter jag, med tre till livligt korsdrag vidgavlade balkongdörrar (och ett fönster) vilka vädrar ur vad som knappast kan vara något annat än hjärnskräp. Pina är att leva på knappt ens modesta ambitioner men initiativkraft högst till fotknölarna. Man går ju för helskotta inte ens och lägger sig, utan blir sittande som en stelnad trötthetstrofé mellan småtomtarnas nattskiftsturer.

Det är inte nog med bara vilja. Att man också orkar hjälper inget enda uns. Inte ens med livligt härjande självdisciplin i receptet blir det någon kaka bakad.

Man måste städa också.

Mutistens år 2011

Tystnaden är som hos en inlevelselätt teateruppsättningspublik, och orden flyter aldrig längre ut ur huvudet, utan runt där inne. Som mitt exojag har blivit en allt trängre utomhuskostym, har bortom ensam-hemma blivit dit jag går mer sällan. Det är liksom inte roligt när man inte ändå måste (och jag kan som vanligt gilla läget).

Enslighetsönskan. Men det är inte skönt att det är skönt att vara själv.

Mut

Dag 10188 plus

När jag dök upp så var jag blå och livlös. Just i dag, och sedan dess, så har jag överlevt min egen död med över tio tusen dagar. Min uppgift var att födas, sedan var det inget mera.

Just den tanken lyfter alltid av mig känslan av att sakna mening, riktning eller »livsprojekt«. Jag behöver ju inget sådant längre.