Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Snutt

Min värld svämmar över av de korta stunderna. Jag vet inte hur länge till jag står ut. Inte ens den här tanken får dröja och slå rot innan den är över.

Flocklivet

Står med avfärden avbruten i hallen, ena foten i skon och den andra i handen, och försöker artbestämma känslan som stannat mig. Som när ugnen glömts påslagen; någonstans i sinnet lyser en diskret liten lampa för att indikera sakernas tillstånd, men jag hittar den inte.

På ett infall lägger jag skorna åt sidan, kliver tillbaka in i köket och tar fram kattornas blötmat. Nu gör jag processen extra långsam och ljudlig. Två ögon granskar mig på håll, utan att komma fram.

Två. Det ska vara fyra. Maten får stå och bussen får vänta. Inte under möbler, inte bakom gardiner, inte under täcket -- jag kollar till och med på balkongen fastän det bara stod öppet några sekunder.

Men när jag öppnar linneskåpet flyger något tabbymönstrat ut och tvärvänder runt hörnet in i sovrummet.

Så, nu kan jag gå till bussen.

Klotter

Det är så länge sedan och de senaste orden minns jag inte ens när de kom till. (Vad är det här om 205 skräp senare till exempel; det står ju i år?)

Medan jag letade efter helt annat fann jag en haiku-kedja som började kanske inte lysande men åtminstone roligt:

Desperationen
över att inte känna
desperationen

Gudarna vet när den är från, men av omkringliggande sidor följer att jag gick på musikhögskola.

Vet du att

        vet du att
måhända blir
        du bortrövad en dag
    för jag vill ha
       en liten fru
           som du

(Funnet på en förlorad post-it. De tre sista raderna är från år och åter år sedan, medan de tre första nog är från 2013. Alltså fullföljde jag för en gångs skull en av alla dessa halva dikter utan att registrera det i minnet. Det registrerades på en post-it i stället.)

Anemone Hepatica

av
alla tio tusen ting i natt
och stormens halvskugga
är rötter

all
min inre syn är fylld av rötter
å den ena sidan dem som fäster eller brister
och så dem som å den andra griper djupare (i väntan eller
bara för att det är gripa rötter gör?)
det är höst och knappt ens märkbara inunder löv (och sedan snö)
försakar bristningsklara och små färglösa paket av tyst förväntan
en alls inte obetydlig del av sina liv

”Efter blomningen är stängeln böjd mot jorden. De små
frukterna blir därför liggande i moderväxtens närhet.”

de väntar ut (fast vinter, inte storm); kan någon annan tanke vara deras ro?
tätt kruande, där under snö och löv

alldeles redo att ta spjärn mot allt omkring sig, skjuta stjälk så snart
som tjälen släppet greppet och en ännu kylig, lätt spaljé av
solljus tar till sitt det vinterrum som tomt på allting utom
sina sega barr- och stamtapeter nästan obebott har stått i ro

åt dem gör jordens lutning varje år en klätterställning som
de klänger litet upp i, skapar färg och samlar insekters besök
i tiotusental

tätt sammankurade där under snö och lön, kan någon annan
tanke finnas för dem?

ur stormens halvskugga och
alla tio tusen ting i natt
är all min inre syn fylld just med rötter

våra ålderstigna,
säregna och nästan liten sägenlika sådana
å den andra sidan alla unga,
dem som ännu griper djupare och djupare och fäster