Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Liten analogi med båt i

Just i kväll är strömlöst i min lägenhet. Med kallhyra fördjupas boendeproblematiken, som annars redan visat sig komplicerad av långt fler dimensioner än bara dem som handlar som städning och kattor. (Sådana små liv förresten, det visste visst inte bloggen att jag hade förrän nu.)

Nyss lade jag förresten märke till att nästa hyra bara är en halv. Efter fem år i samma koja blir boandet billigare i fyra veckor eller så. När jag tänker bakåt är min lya som ett skepp jag farit ut i livet i. (Inuti mig finns en plats av samma hemhelighet dit nästan ingen når, som är min exkursionernas i det sociala livet säkerhet numera.) Utöver nya och nygamla besök ombord finns sedan i år och i vår alltså även skeppskattor.

Så här i glappet mellan läggdags och sömnighetens intåg sitter jag i kväll med värmeljus och tänker att jag vill skriva något om människor. Kanske vill jag skriva litet om ännu en omvandling av mig själv också – ytterligare ömsning i den redan långa raden – och om det där med boendeproblematik. Men jag hittar bara känsla när jag gräver efter orden.

Skriveriets tystnad är ganska svår att bryta. Så apan får väl ta till paddel vad nu näven redan råkar gripa om, och ro ihop det hela ungefär så här: De känns bra, människorna.

Utan att ens luta mig mot rodret känner jag tillförsikt, och låter båten strömlöst driva vidare under nattens himmel och tystnad. Hellre flyta samman än ro iland.

Nog nokturnalare än du…

…är jag, för rätt nyss stod jag opp efter nära åtta timmars ickevaka. Målet får bli 22 timmars vaka, vilket ger mig 21 kvar att genomföra. Kannan kaffe kvällens uppvaknande fått att föranleda är utöver det vanliga och borde täcka de första tio timmarna.

Till vad ska jag ha natten? Helst skulle jag vilja (så som tidigare omtalat) städa och möblera – som fullmånen för häxkonstnärer tycks det syssloslagets energifält extra starkt i natt – men då bröttlar jag med säkerhet så att min granne under golvet faller ur sitt sovhumör.

Så i stället får jag läsa, koda och kaffa. Mums.

Vallervilja

I beckmörkret uppstår små skira ljushål här och var, som natten till i dag. Här satt jag, när kylskåpet började knäppa på ett annat sätt, så jag släckte vad litet ljus jag hade tänt och lyssnade. Näthinnorna skrek av svärta i en plötsligt fotonfri tillvaro.

En liten stund av oändligt lugn, bland i övrigt bara händelser.

Stå inget still till

Vad är det här nu för sorts natt? En ungefär likadan som föregående. Trenne saker ger dem bägge karaktär:

  1. Jag står.
  2. Klockan är snart fem utan att jag märkt det förrän hon snart är fem.
  3. I mitt sovrum där jag står hänger spegelvägg och rosa blomtapeter.

Står gör jag för att man visst dör av att sitta. Sittkonstnären i mig lider, faktiskt värre än fötterna. Att klockan blivit mycken morgon beror nog snarare på att jag inte bryr mig något om tiden; det är ju världens klockor som går fel, har jag bestämt mig för, när vi inte är överens om hur lång en tid har varit. Spegelväggen och den rosa tapeten, till sist, de hänger där för att jag inte bemödat mig med att ta ned dem sedan föreboende flyttade ut. Inte heller vill jag.

Kanske i oktober hände något otrevligt. Det blev litet pinsamt att vara mig. Inte på förekommen anledning eller så, utan helt orsakslöst. Värkande själv verkan utan orsak. Sådana känslor brukar jag ju vanligtvis ge namn och skriva bakom örat så de nöjer sig och går, men inte ännu denna slemma självbildsblemma. Så har det kommit sig att jag inte hållit min sedvanliga låda här på ett tag nu.

Inte vet jag vad som tänker hjälpa. Kanske skulle jag söka mina rötter, nu när fötterna har ont, och lista ut hur jag var funtad förr. Minns jag rätt så var jag egentligen ganska ofuntad. När man bara slängts samman litet hur som helst så är det ju mycket lättare att ta sig själv förutan allvar, och det är väl just allvaret som borde men inte saknas.

Promenaderna är förstås bra när man står hela dagen. När snön smälter vill jag hitta mina rorötter.

Tropisk nattvaka

I dag bestämde jag mig strax efter att jag lyckats vakna ur värmedvalan – klockan två på eftermiddagen – för att det var för varmt för att få något gjort. Därför gick jag ut i världen och tog kort på den. Tydligen fanns fler som uppfinningsrikt hanterade övervärmen.

Andäktigt varm

Sedan kom jag förstås hem. Vid åtta, ungefär. Jag tänkte att det skulle bli svalare framåt kvällen. Men icke!

Natten kallas visst tropisk om temperaturen inte sjunker under tjugo grader. I natt är en sådan natt. Här inne i min tredje våningens bakugn är det förstås värre än tropiskt. Det gillar myggen som kommer hit när jag vädrar.

Nu har jag klagat klart. Det är för varmt för att jag ska orka skriva mer, nämligen.