Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

(28 februari 2004 ett)

Sitter i varmaste Vellanad — det Vellanad som är klockan två på dagen — och muspekaren är en två gånger två centimeter stor svart fläck på skärmen. Här ska jag vara i flera veckor, men på måndag åker jag över en natt till Varkala och skriver ihop några rader om stället som jag tror jag kommer få användning för i ett litet sidoprojekt.

Imorgon söndag har alla skolbarnen på Mitraneketan sni lediga veckodag, och sen nästa vecka har de provvecka. Det blir inte så mycket att göra för de som vill observera undervisning, men jag tänker ta ett par indiska skolmänniskor i i örat (samtidigt som jag tar mig själv i båda) och dra igång intervjuer på allvar.

Förkylning fick jag, därav matt. Det räcker uppenbarligen med att jag sover med fläkten på en enda natt så blir jag dålig i en vecka, så jag får helt enkelt hålla mig till vindstilla rum som känns kvava på morgonen.

Första natten sen jag kom tillbaka till Mitraneketan, avlägsnade jag ur mitt rum innan sängdags fyra fem-centimeters kackerlackor, två spindlar i storlek Fästningen och en alldeles särskilt äcklig spindelsak som var grön och svart, stor som en långben, hade tvåcentimeters antenner, gräshoppsbakben och en tagg på stjärten. Jag sover med myggnät, citronkamferdosa (mot kackerlackorna) och mördarmyggapparat.

I ett av mina takvädringsfönster har ett duvpar byggt bo. Varje kväll när jag ska sova hänger duvmammans unger i hennes näbbgipor och hon kuttrar dovt. Ibland kommer duvpappan och hälsar på med nåt roligt i näbben, då blir det liv på dem. De är trevligare nattsällskap än den övriga faunan på mitt rum.

Min plats idag

–| Lyssna |–

Jag dagdrömmer igen. Snön utanför tågfönstret är glömsk – föll igår och bär inga spår av allt som trampat den – på det sättet drömmer jag.

Sverige är ett nystan av liv; alla har en egen tråd som ringlar framåt bakåt i tiden, runt i landet, just här just nu några på samma väg i min vagn; samtidigt för oss är inte samtidigt för någon annan, vi byter avstånd mot tid.

Jag tänker på stillheten i min kupé, med tidningsprassel och tvåmanssorl, och kastvinden utanför, blöt våldsam död åt stillheten. En häst med ett helt annat liv, farliga bilar väntar blint på att vi ska dra förbi. Snöns första skidåkare har stavat vilse, ordblind i skogen, precis intill mig, en sekund.

I vanliga fall är dagen full när jag vaknar, alla gör redan något och har en plats, gemenskap i att ha delat samma rutiner med väckarklocka, frukost, tandborste och blöta torra ögon i duschen.

Det brukar inte finnas någon plats åt mig, men jag har börjat gå upp tidigt. Flera timmar innan de andra vaknar och somnar om, ibland innan de går till sängs. Morgonen är min; jag och brevbärarna har en egen stum gemenskap och får vara med, för vi är redan där; det är oss man ska vädja till för att få komma in i dagen.

(Jag är bjuden på kalas; Coop i Flen fyller två år och har ett stort priskalas och har bjudit in mig. Tyvärr kan jag inte komma, måste vidare.)

För nästan ett helt år sedan var jag på nyårskalas. Min vän Mats bjöd med mig på nyårsfirande hemma hos en vän till honom, på Torsö i Vänern. Vi var där tidigt och drack öl i vardagsrummet. Det var planerat att vi skulle till bygdegården och bada bastu, och vi gick dit över isen, men där var fullt med lajvare, i mörka kappor och smink, som sov och rökte, så vi fick gå tillbaka. Jag och Mats var avundsjuka, fast i smyg. Mats kompisar förstod inte lajvare. Håkan, som festen var hos, var snickare. Vissa tillfällen får jag intrycket av att väldigt många av Mats vänner är snickare, för han pratar länge om dem ibland. Snickaryrket är nog fascinerande.

Senare på kvällen var alla fulla och det blev Gott Nytt År, och någon gång efter det blev någon arg i köket, och jag och Mats gick ensamma ut i vardagsrummet. Sen hörde vi slag och skrik, och såg på varandra i dunklet. Båda ville vi gå emellan, ta slagen, stoppa ilskan, men vi var helt förlamade, fick kanske lite tröst i gemenskapen av varandras förtvivlade blickar. Slobban, som inte alls var arg, fick en knuff och brände upp hela armen med kokande vatten. Han åkte till sjukhus, men kom tillbaka bandagerad några timmar senare. Killen som enhälligt utsetts till bråkets upphovsman – melankoliskt drickare fick jag intrycket av – hade hoppat ut genom ett fönster och kört hem rattfull i strumplästen.

Det är hans spår som snön inte minns. Förlamningen vi kände i några långa minuter finns knappt heller, varje gång jag drömmer är det otrampad mark, varje morgon jag vaknar söker jag någonstans att sätta mina fötter där ingen redan lämnat spår. Utan glömskan och blåögdheten skulle Drömmen aldrig leva, jag skulle aldrig ta mig in i de morgontröttas dag, min tråd skulle gå utanför, utan mål.

Jag slumrar till en stund och drömmer om hattar som någon stjäl på caféer och tågstationer, för att sedan spara i en stor silo på en övergiven bondgård med förvildade kor och råttlort som han kliver i. När jag vaknar ropar vår konduktör ut Norrköping, så jag måste packa ihop och kliva av tåget. På andra sidan perrongen, bredvid rälsen i en pöl av förmiddagssmältvatten, ligger en död fågel.

Hej igen

Nu är jag tillbaka. Alltså mitt vanliga jag.

Under hela vårterminen, och en bit av hösten också, var jag ypperligt stressad. Det märker jag nu, när jag haft ett par veckors sommarlov (eller det är mer än så va?) utan att störas av någonting alls. En enda lång, obruten tankekedja har fått mej på fötterna igen. Jag kan komma tillbaka till mej själv, som mej själv.

När jag är i Skövde, bor där och umgås där, strävar jag efter omgivningens sätt att vara, omgivningens sätt att se på saker och ting. Det märker jag nu när jag inte umgås längre, och kan prata med människor som kan utveckla min livssyn. Jag är ledsen, skövdevänner, men ni är nog en alldeles för normal skara för min smak. ;)

Allvarligt talat så trivs jag hemskt bra. Nu när jag kommer hem och kan begrunda saker med en distans som jag skulle betrakta som enorm i mitt skoljag. Så många människor är så larviga, medan så många människor lider av så larviga saker. De sistnämda umgås jag med, som tur är.

Jag menar, till exempel när en kommentar som »Då vann jag på walkover« (inget ont menat, hörrö) faller mot marken tillsammans med den morgontrötta stämningen, känns det som jag är evigt förlorad i en värld av statuskamp. Två män är ute och fiskar sparsamt med fisk, varefter den ene vid förtöjningen utbrister »Jaja, jag fick iallafall mest fisk«.

Tvi pael.

Jag har läst Spinoza, och äntligen fått en klar bild över några av mina tankat om och i kristendomen. Något som är väldigt viktigt när man pratar med människor är att inte prata om utan i saker. Jag läser om rymdodysséerna, och kommer till »Sånger från vår fjärran jord« inom loppet av en vecka. Den boken är värd att läsas om, utan tvivel.

Jag håller på att utvidga mitt sätt att lyssna på musik (jag ogillar uttrycket att lyssna till musik, fast dom som säger så kanske förstås gör det också) och mitt sätt att tänka musik. Förhoppningsvis ska det ta mej vidare ur min grop jag hamnat i med pianot. Har installerat keyboarden på mitt rum nu också, så jag håller på att försöka vänja av fingrarna med en del mönster, och hitta nya sådana med hjälp av andra ljud och syntfunktioner. Man måste tänka om, helatiden, annars fastnar man - det värsta någon kan säga till mej, är att jag spelar en viss musikstil. Jag tillåts bara att spela en viss musikstil, och det av två anledningar. Först så betraktas jag som jazzmusiker, varvid allas uppfattning av vad jag spelar dras mycket närmare jazzen.. dom »hör« att det ligger jazz i det jag gör. Sen så plockas jag bara prydligt fram i mitt fack när det gäller jazzsammanhang. Jag borde egentligen försöka vara lite framåt istället och visa ett annat par framfötter, men jag har svårt att ens visa det paret folk säger jag har.

Jag tror att hela livet är en fördom.

Jag har skrivit dikter också, eller ja, en dikt. Har börjat fundera över min nya hemsida. Den kommer nog ingen titta på, för det är knappt någon som gör det nu heller.

Det näst värsta någon kan säga till mej är att jag gör saker för min egen vinnings skull, eller tacka mej för omtanken. Det känns så kränkande respektive fånigt.

Nu ska jag lägga mig, eller spela »piano«, eller läsa, eller något annat som man kan göra på sommarlovet. En enda sak ska jag inte göra - planera.

the curse of baba yaga

emerson lake & palmer e bra, hade nästan glömt bort de...

bott första veckan i skövde. det går jättebra, förutom när man kommer hem. då ska de genast ner o springas i mitt sovrum på morgonen. sjunga o skrika i hela huset i mitt sovrum i mitt huvud. usch.

var på middagsbjudning hos en kompis i fredags. hennes närmaste vänner var där, och jag trodde inte att jag skulle få va me på nåt sånt, men så blev det. där ser man.

robert wells är psyko.

tittar man på insidan av rhapsody in rock så står det att han och tchaikovsky och han skrivit nutrocker, men på den här skivan från -71 står det att kim fowley skrivit den.

han är jättepsyko, och låtsas han gjort saker han inte gjort. han spelar platt och har fått alla låtar arrangerade av anders berglund. jämför man honom med några andra pianister, dom han försöker vara jämställd med, så är han inte bra ändå - ens tekniskt. det enda han kan är att ha ett annorlunda utseende och marknadsföra sin stora trut.

>:o)

i veckan ska jag lyssna på peter nordahl trio och en jazzdansgrupp. det ska bli kul.

tjoflöjt!