Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Flocklivet

Står med avfärden avbruten i hallen, ena foten i skon och den andra i handen, och försöker artbestämma känslan som stannat mig. Som när ugnen glömts påslagen; någonstans i sinnet lyser en diskret liten lampa för att indikera sakernas tillstånd, men jag hittar den inte.

På ett infall lägger jag skorna åt sidan, kliver tillbaka in i köket och tar fram kattornas blötmat. Nu gör jag processen extra långsam och ljudlig. Två ögon granskar mig på håll, utan att komma fram.

Två. Det ska vara fyra. Maten får stå och bussen får vänta. Inte under möbler, inte bakom gardiner, inte under täcket -- jag kollar till och med på balkongen fastän det bara stod öppet några sekunder.

Men när jag öppnar linneskåpet flyger något tabbymönstrat ut och tvärvänder runt hörnet in i sovrummet.

Så, nu kan jag gå till bussen.

Det längre morgonrummet

Klockan halv sex denna torsdagsmorgon är min tredje kopp morgonkaffe urtömd, liksom själva kannan. De senaste dagarnas klockdygn (eller kanske dygnens klockdagar) har fått falla sig litet hur och som. Se bara på mitt naturliga dygn, i anpasslighetens tecken mappat mot klockdygnet:

Sömnmappning

Fördelen med att gå upp så tidigt som klockan två om morgonen, är att min smala klara lyckostund, alltså det hjärnans andrum då jag är alldeles lagom uppstirrad av kaffeintaget, den blir flera timmar lång.

Men nu är klocktiden sex, och min egen är dags för lunch.

Anekdotcom morgonen

Hela morgonen har varit stilla och randig, på tidsledden. Utomhus alltså. Träden står som stoder i spöregnen, så utomhus mest liknar ett enormt möblerat rum (med fel på en taksprinkler).

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra med mig, men jag tror att det blir bättre nu när jag åker till Gotland över midsommar, eller i alla fall annorlunda.

Apmorgon

Var morgon vaknar i min säng en urtidsapa. Lika förvånad blir jag varje gång av detta, liksom jag blir förvånad när ingen annan ligger där, till exempel jag själv. Bara apan är vaken. Strax släpar apan sina knogar ut i köket och manipulerar en kaffebryggare i ett hörn tills det börjar pysa och gurgla.

Med sitt sedermera kaffe sjunger sedan apan små lydiska slingor som god morgon-visa åt mig, medan jag – alltjämt ett litet knyte inuti den – börjar vecklas ut i takt med varje klunk. Småningom fyller jag ut dess kropp, ställer mina fötter ned i apans, liksom jag trär apans händer över mina som två vantar. När jag öppnar ögonen och tittar ut genom min apa, ser jag att jag står och skriver något. God morgon!

Morgon nummer 9714 av livet

Inväntande dagsljuset sitter jag, som varje annan morgon, med kaffe och låter kropp och skalle vakna till liv i sin egen takt. Idag är en liten städdag, och städa görs bäst i dagsljus; en söndag och uppsamlingsdag som söndagar gärna är; och en liten nedräkning förstås, till ett roligt besök.

Snigel

Ursäkta förresten det lilla skrivandets uppehåll här; några dagar har jag bott inuti mina egna stora, ganska långsamma tankar.

Igår var en dag för små och stora gränsöverträdelser. Eller nej, överträdelser är inget bra ord, det låter så förbjudet. Gränsöverskridanden blir bättre!

I det lilla för det första genom att jag helt enkelt gjorde någonting som jag dragit mig för ganska länge: Jag började flytta bloggar från det gamla till det nya Gyt. Det gick! Var lite orolig att det omedelbart skulle pipsvänga, men så snart jag fick digitus primus ex rectum föll allt ganska snabbt på plats – förutom en till idag kvarvarande skavank att reparera. Men sådant är ju också uppsamlingsdagens syfte.

I det mittimellanliggande överskred jag dessutom en annan gräns. Det innebar att jag började förstå mig på några nya politiska diskussioner… eller vänta lite, det där var en skönskrivning, för egentligen är de nog mera polemiska än politiska. Om polemik verkligen är ett bra ord i sammanhanget förstås; Nationalencyklopedin säger såhär:

Polemik skarpt meningsutbyte med (ofta) genomtänkta argument ofta i skrift och mer el. mindre offentligt … av grek. polemik (tekhn) 'krigskonst'; till polemos 'krig'

Wikipedia fyller på med den smått fantastiska synonymen pennfejd. Och de diskussioner jag börjat sätta mig in i tycks till sina själva essenser vara just pennfejder. Tvisternas substans ligger i motsättningen i sig, inte i sakfrågan, alltså det där som kallas att vara verbalt istället för genuint oeniga – poänglöst käbbel om ingenting med andra ord.

* * *

Men jaja. Gårdagen avslutades med ett stort gränsöverskridande, ett som är svårt att beskriva i ord. Antagligen blir det snart en fråga för apkonstapel att ändå lyckas, eftersom det berör alterego-tanken på ett mycket djupt plan. (Kanske kan man säga att det passar apkonstapels – inte diskurs – utan exkurs.)

Två fält av tankar har tillsammans, men samtidigt åtskilda från varandra, sedan länge försiggått på djupet i mig. Det ena kommer ur Gandhi/Næss, det andra ur Lǎo/Zhuāng, och aldrig har jag riktigt lyckats förena dem, hur intuitivt (och rationellt) tilltalande de än alltid känts. Men (och detta är ett stort men), när jag väl satte mig och lite noggrannare läste hur amerikanska (och, tycks det, ganska kritiska) filosofi-encyklopedister faktiskt beskriver Næss ekosofi såg jag med ens hur de två tankesystemen kan hänga samman. Han verkar faktiskt ha svarat på frågorna jag ställt mig själv.

Ytligt beskrivet, på det vis som ovan, låter det kanske inte som någon stor sak. Men det är det! Insikten påverkade mig till och med fysiskt: När den slog mig, mitt i en mening, försattes kroppen i ett tillstånd jag annars bara upplevt i samband med längre meditationer.

Andningen skälvde, knäna blev mjuka och följsamma i sitt fortsatt stadiga upprätstående, mina sinnesförnimmelser bytte förtecken och min gamla självbild flög sin kos genom fönstret. Allt jag såg runt omkring mig betydde plötsligt någonting helt annat, på ett sätt som jag både kunde förstå och som tycks mera sammanhängande än hur jag tidigare upplevt det. Kan man tala om perceptila paradigmskiften? I så fall är det vad Næss gör med mig.

Parskalle

Från det största till det småttiga: För övrigt tror jag ordet diskurs fungerar som lackmuspapper i att avgöra en persons grad och typ av akademisering; dem som använder ordet korrekt och sällan, ger i regel intrycket av att behärska sina ämnen, medan dem som överanvänder ordet och låter innebörden vara något för flytande, istället snarare tycks själva behärskas av sina ämnen.

Det är därför jag hellre nämner apkonstapel som en exkurs – det är inte ämnet som tar kommandot över skribenten eller skribenten som tar kommandot över ämnet, utan skribenten som förbehållslöst kastar sig ut i sin egen okunskap.

Men nu är det dags att sätta igång med dagen.

Stjärna

December i Oslo 2006