Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

205 skräp senare

De oskrivna dagarna skräpar överallt. Men tre nätter i rad nu har inför sömnen början till små texter infunnit sig – för att sedan självfallet vara oåtkomligt förflutna när jag faktiskt sitter med greppet kopplat om tangentbordet. Uttrycket (handlingen att uttrycka) är undflyende, som ett anti-zen eller kanske mindlessness: När jag sitter för att skriva går det bara inte, men orden flödar i helt andra situationer där alla skrivdon saknas.

Reflexiviteten det innebär att aldrig eftervärlda utan bara samtala fram en identitet är underlig och efter fem år är jag fortfarande ovan vid den. Blickar jag bakåt till något jag trots trädan ändå lyckats skriva uppstår känslan av att jag måste ha gått omkring och tänkt samma tre–fyra tankar i tre–fyra år nu, utan inre fortgång. Men så kan det väl inte vara? Något måste jag väl ha byggt – erfarenhet, intuition, kanske karaktär eller åtminstone förhårdnader på näsan. (Eller i alla fall evidens för det himmelskt-naturliga i att låta ens omvärldsliga tankebanor följa ett bittert dao.) Men att spåra min eventuella kosa sedan dess är som att blicka in i en jordkällare en natt utan måne: Det doftar kanske rotfrukt, men i kolmörkret är synorganen värdelösa och risken överhängande att luktens hela budskap handlar om en gammal sättpotatis som bortglömd ligger och skrumpnar för sig själv där inne i ett hörn.

Någonstans på vägen har jag ändå lagt mig till med känslan av att min inre monolog ska ha blivit alltmer obegriplig. Men det kan förstås vara en villfarelse till följd av att jag aldrig längre låter den rullas ut. Annat än vid tillfällen som detta, 205 skräpiga dagar efter det där senaste.

Litet manifest för autofilin

Med ett inlägg och tre skräpkommentarer riskerar denna ännu en ytterligare gång omstartade blogg att inte bli mycket mer än bo för spindlar. Därför tjuvkopplar jag med en tjuvredigerad text ur arkivet, fullt aktuell sedan 28 september 2011.

Egologi och självbedrägeri

Min läsning kommer alltid på ända. Det finns en lista över böcker jag tänkt att jag ska läsa. Böckerna är alfabetiskt sorterade, för att listan inte ska framstå som någon hotfull auktoritet. Annars hade jag säkert sorterat dem i någon tänkt läsordning, vilket hade lett min obstinata person att raskt ignorera listan. Ordblindhet och dekadens hade blivit följden. Men tyvärr hjälper det ändå inte helt att ha en lista. Kanske kan jag helt enkelt inte finna mig i att följa litteraturlistor, hur de än sorterats. I regel råkar jag ju sitta och läsa något helt annat än det som står där. Just i kväll är det Gandhi jag läser – vilket händelsevis kom att passa riktigt bra, för i huvudet föll strax en pusselbit på plats.

Fundera över frågan: I ditt sätt att leva, vilken är din högsta princip? Medan du funderar kan jag försöka förklara vad frågan egentligen betyder.

Ingen människa lever nog helt i enlighet med sin livsfilosofi, om personen nu ens har någon, så det räknar jag inte med att du gör heller. Men låt oss låtsas att det faktiskt finns en livsfilosofi, som är sådan, att allt du gjort och gör, alla dina val av yttre och inre handling, beskrivs som riktiga av denna filosofi. Vi föreställer oss med andra ord en livsfilosofi som säger att du ska vara på ett sätt, som du händelsevis också råkar vara; den säger alltså inte "var bara som du är, lilla vän", utan beskriver i stället vissa principer som tillsammans leder fram till att allt du gjort varit rätt, och att allt du kommer göra kommer att vara rätt. Vilka principer skulle det då kunna handla om?

Detta är vad frågan handlar om. Eller närmare bestämt: Vilken av dessa principer är högst, högre än alla andra? Det ska vara en princip som du aldrig skulle kompromissa om.

Tänker man efter ett slag, så säger man kanske "sanningen" till slut. Men det är sällan sant. Till och med när man är på sitt allra sanningsenligaste humör och aldrig ljuger eller undanhåller det relevanta, så lurar man åtminstone sig själv, till någon grad. Den insikten är förhållandevis lätt att nå som tredje person, medan det är betydligt svårare att inse exakt vad som händer i en själv när man lurar sig: man skyddar sig. Vad som är sant kompromissas bort i undermedveten kohandel, så att man väljer något mera passande att tro på, på samma sätt som vissa väljer att tro det är sant som gagnar deras popularitet eller privatekonomi, eller skyddar dem från exempelvis xenofobins härjningar.

När man stöter på någon av dem, alltså de där som verkar hålla till exempel pengar högre än sanning, känner man väl vanligtvis att USCH. Men samtidigt glömmer man bort att tänka på att de kanske lurar sig själva också, på så vis att det de valt till "sanning" faktiskt är vad de själva tror är sant. Efter bästa förmåga.

Det är i den här parallellen som vi är något intressant på spåret. Vi lurar oss själva att något annat är sant, än vad vi egentligen inser, för att värna eller skydda oss. Likadant gör vi i våra sociala relationer, där vi hittar på självbilder som vi försöker leva upp till. De är ofta smickrande eller åtminstone passande för stunden, för att få en fin relation, ett gott anseende eller något. Ju djupare man mediterar över det här och granskar sig själv, desto mer förstår man hur djupt detta självbedrägeri faktiskt går, och ju mer man förstår detta, desto mer uppskrämd blir man. Till slut orkar man inte tänka på saken längre, utan föreställer sig en trevligare sanning om sig själv.

Den högsta principen i en normal livsfilosofi är alltså värnandet av egot. Med det syftar jag inte på egoism och själviskhet, utan på detta enkla i att vi kan kompromissa med vilka principer som helst, utom den att vi måste skydda oss själva från vårt eget förakt. I handling är det vanligtvis så vi agerar, så den här livsfilosofin vi låtsas finns, som konstitueras av vårt faktiska leverne, inbegriper helt enkelt att detta är det högsta goda.

Skulle man råka komma på det någon gång ibland, så känns allting hopplöst, för hur hittar man egentligen ut ur den situationen? Det gör man inte, tänker man, och så glömmer men alltsamman igen, eftersom det var så obehagligt.

Men Gandhi hade faktiskt en lösning, som jag dessutom sett formulerad av andra tänkare och med andra ord, utan att riktigt kunna få grepp om det tidigare. Man måste börja med att tycka om sig själv oavsett hurdan man är, vilket är något helt annat än att tycka om sig själv sådan som man faktiskt är, eftersom poängen är att man villkorslöst ska tycka om sig själv. Alla våra upplevelser och relationer kanaliseras genom egot. Den som flyr från sitt ego för att vara en bra medmänniska går åt fel håll, och börjar demonstrera sin förträfflighet, i ett försök att övertyga sig själv i minst lika hög grad som omvärlden. (Man kan här dra en parallell till Zhuāngzǐ och att sann ödmjukhet inte är ödmjuk, eller kanske snarare att den verkligt ödmjuke inte håller på och ödmjukar sig.)

Det bästa man kan göra för sin omvärld är att villkorslöst tycka om sig själv. På så vis kan man betvinga självbedrägeriet och sluta kompromissa om åtminstone sanningen – för av allt man kan köpslå om är sanningen just sannerligen det dummaste att välja. På köpet tycker man lättare om andra och blir snäll som pepparkaka.

Kvar att besvara är nu bara frågan varför jag inte kan hålla mig till min läslista.

Föresats med utan återvändo

I lönndom lever skriveriet eller hoppet om det. I kväll har jag fått anledning att fundera över cykler, sådana av sinnesinnehåll som återkommer några månader isär. Uppenbarligen kan inte ens så kraftfulla naturlagsbrott som tillfrisknanden ur obotliga tillstånd hålla alla maror på behörigt avstånd, varje gång som möjligheten ges.

Men med ren (och om det krävs en lätt brutal) vilja sopar man även golvet rent. Till skillnad från så många andra gånger borde jag klara av just den saken nu.

"Näe, nu får det vara nog"

Nu brinner jag av skriveri som inget hänt
Problemet är just det – att inget hänt – så det
finns eld men ingenting att bränna.

Men inte mer på vers nu, och dessutom lögn så snart som efter nu följande punkt. Flera dagar har jag laddat för att skriva detta (som jag inte förrän nu bestämt att skriva här i stället för i brev): Någon menade "jag längtar med hela kroppen efter något annorlunda" och (just de) orden (bland alla andra) passerade mig obemärkt, till dess att ett par dagar senare (den oförtjänt muntra) insikten inträffade att jag ju känner samma sak. (Det är väl därför det finns ord men ingenting egentligen att säga?)

I dag har jag försökt känna mig som i exil. Förr på världen var det var dags tanke, litet grand. Som i mitt farväl till gamla grannar. Vad som verkar vara poängen med att försöka, är att kampen mot en omvärld fyller en med energi, medan kampen mot sig själv bara tappar ur. Rörelsen jag söker är alltså från "här sitter jag och tar knappt itu med mig själv" till "här sitter jag och tar knappt itu med alla andra". (Sitta tänker jag trots en inblandad överdödlighet och efter moget övervägande nog inte ge upp, ändå.)

Häftstift utan ihängt

Förresten förstod jag aldrig hur mycket jag skrev och spelade och höll på förrän nu, när jag så långt halvnärminnet når låtit bli. Medan tystnaden blev långt mer än årsgammal slutade den aldrig skava ovant. Jag undrar vad som blivit oskapt.

Ännu en gång åter igen

Nog mer än drygt två månaders sommarkoma är slut när jag (i år igen) börjar städa och skriva listor innan jag ens hunnit till kaffebryggaren.

Mer än så ska jag inte skriva just nu. Listan är ju fortfarande rätt ostruken.