Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Jag har det bra som inte är riktigt klok

Something is rotten in the state of mind. Mitt i natten som en skadeskjuten kråka flaxar tankarna förtvivlat efter fotfäste. Inte på så vis att det gör ont i mig, utan på ett annat plan. Med lite vilja blir upplevelsen angenäm. Varför egentligen behöver man förstå något om någonting alls av världen? För att det är roligt.

Så när inte en cerebral parentes stämmer, när varje tankespråk slutar med ett stort magplask och minsta antydan till aha strax blir Saharas insikts-öken, då är det att betrakta som oändliga möjligheter.

Det är ju roligt att förstå något. När man ingenting förstår, då är allting potentiellt roligt.

Oklok

Från smygbarbar till bara bar

The deed is done. Nu skall jag redogöra för kvällens företag. Medan jag var på väg till butiken, ringde Sara och undrade om hon skulle ta en buss. Strax efter att jag kommit hem igen, anlände hon. Vi lagade mat, åt upp den, satt en stund och päste tillsammans med musik, och sedan gick vi till butiken för att köpa knäckebröd, för det hade jag glömt.

Och sedan drog vi igång.

Jätteförst

Snäll och fin och tycker att äntligen.

Jätteförst

Blå detalj is teh shajt.

Jätteförst

Embracing the hardcore self. (Tillägnad Gul.)

Jätteförst

Det är ena stackare till sönderslitna korkskruvar jag har kvar.

Jätteförst

Frisara avbröt halvvägs.

Jätteförst

Inte någon vardaglig frisyr.
(Men kolla hurpass slitet det faktiskt var!)

Jätteförst

Voilà! (Franska för »tada!«)

Jätteförst

Å nej vad har jag gjort, min förbannade flintenkopf.

Sjukt nöjd, lätt. (Hade jag väntat 26 dagar till, hade håret varit fyra år gammalt på dagen. Luciadagen. Fyra år utan att klippa sig!? Näe, det går bara inte för sig.)

Straxdags

Dags för några strax!

Strax är det dags att dra igång tentaläsningen på riktigt. Visserligen är det inte förrän fredag nästa vecka det gäller, men den här gången är jag faktiskt lite nervös, så det är lika bra att komma igång i alldeles för god tid. Föreläsningarna ska ju inte räcka den här gången.

Föreläsningspaus

Därför är det (än mera) strax dags att göra sista rycket av hushållsarbete. Storstädning! När jag väl förlorar mig i alla resonemang som måste behärskas, dröjer det för det mesta inte särskilt länge innan invecklingsstörningen drabbar mig med full kraft. Att sopa upp lite smuts blir ett olösligt intellektuellt problem istället för att bli gjort. Att föra en normal konversation som varar längre än tio sekunder känns som en självmotsägelse. Skägget förvildas, blommorna törstar och tillvaron neandertaliseras.

Jag råkade helt spontant följa precis samma mönster så snart jag kommit hem från de båda tidigare tentorna i höst, så jag antar att det blir likadant den här gången: Först lägger jag mig i badet, förvirrad nästan så att jag inte kan skilja plopp från kropp, och innan jag hunnit upp ur karet igen har jag börjat läsa inför nästa delkurs. Sedan drar jag en rakkniv över ansiktet och bokar tvättid. I sömnen glömmer jag allt, och när jag vaknar morgonen därpå är hjärnan urrunnen, tom och ren som inte disken överallt i lägenheten. Efter ett par koppar kaffe och kanske någon mera stadig frukost springer jag strax runt och städar, fejar, fryser in lunchlådor och undrar vem jag är. Och sedan förlöper ett par veckor mera vardande, innan allt börjar om. Ett fantastiskt cyklande är det, och ganska roligt egentligen.

Ytterligare ett strax är förresten en tur till en butik, en matlagning och sedan en Sara på en middag med en hårtrimmer till efterrätt. När håret vuxit sig längre än halvmetern börjar det bli synnerligen krävande och otympligt. Från dryga halvmetern till dryga halvcentimetern, ikväll. Hurra!

Inledning

(Inledningsanförande för bloggen j.skriveri, som först var en egen blogg, innan den kom att ta över rollen som uppsamlingsblogg för allt mitt skriveri genom alla år.)

Hur skriver man personligt? Skiljer sig personligt verkligen från privat, så som många gärna påpekar? Hur nedtecknar man sociala observationer av sitt liv på ett sätt som alls blir läsvärt?

Jag tänkte försöka mig på det där sista. Personlig i andra betydelsen ur Nationalencyklopedin är synonym med privat, och här har jag inte tänkt skilja begreppen från varandra. Kanske menas med »skriv personligt men inte privat« ingenting mera än att man med ett personligt språk ska skriva för alla som läser. Men vilket skrivande är inte riktat emot en tänkt läsare? Vilken skrivande människa använder inte sitt personliga språk? Uppmaningen är värdelös.

Det offentliga dagboksskrivandet kan spåras längre tillbaka än det fanns bloggar. Själv hade jag en dagbok på »StajlPlejs« redan förra seklet. Detta självutlämnande privata skrivande får ibland exemplifiera en tänkt dubbelmoral hos »dagens ungdom« – de kräver kommunikationshemlighet över internet, frihet ifrån avlyssning, men berättar samtidigt precis vad som helst om sig själva! Men är det ett sunt argument? Kan man inte på något sätt bibehålla en stark integritet kring information om ens person trots man delar med sig av sitt privatliv på det viset?

Jo, det tycker jag. Det slags integritet vi talar om här är makten över sådan information, alltså att det är man själv som bestämmer vad andra får veta och inte får veta. Hade jag varit en modern och hipp piratfilosof hade jag kanske uttryckt det som att rollen som vardagligt observant tidningskolumnist blivit både multimedial och allmän egendom, fast jag är osäker på om en sådan formulering är tillräckligt medvetet tillskruvad och pseudokontinental för att falla en postdigitalist i smaken. Rimligtvis inte, tyvärr. Ändå tänker jag fortsätta i samma anda.

Detta selektiva självutlämnande ter sig som ett slags exhibitionistisk pseudointrospektion. Varje skribents (med nödvändighet) egocentriska världsbild förmedlas inte sällan med självgranskningen som medium. Frågorna som besvaras i de här texterna är sådana som: Vad har jag gjort idag? Varför då? Hur känner jag (mig)? Vad tycker jag om detta? Hurdan är personen x? Svaren beror lika mycket på vilka de som skriver faktiskt är som på vilka de vill uppfattas vara. Läser man mellan raderna är bloggvärlden och egentligen hela det fenomen som kallas sociala medier en enorm ansamling av önskedrömmande. (Men givetvis inte uteslutande, och antagligen inte heller ytterst, men här är detta irrelevant.)

Det personliga är alltså det privata, och det verkligt privata avslöjar sig mellan raderna. Därmed tycks integritetsbegreppet så som jag stipulerade det ovan inte riktigt hålla måttet. Granskar vi det närmare i skenet av det sagda, infinner sig en ny och tankeväckande definition av integritet! En skribents personliga integritet, makten över urvalet av information som meddelas omvärlden, blir totalt avhängig förmågan att formulera sig opakt. Posörens integritet är borta när denna avlöjas som just posör; personens verkligt privata, med andra ord det man inte egentligen önskat meddela omvärlden, blir synligt för alla som kan se igenom den uppvisade fasaden. Varje person visar alltså samtidigt två inte helt åtskilda privata personligheter: Den ena är den egentliga, medan den andra en produkt av denna, en fasad eller ett socialt exojag.

Förmågan att läsa mellan raderna blir då den verkliga makten, och kräver lika mycket förståelse och fantasi som den kräver självkännedom. Integritet handlar inte bara om att ha god kontroll på vad man rent språkligt säger med sina ordval och tonfall, utan även vilka tankar man uttrycker och inte uttrycker, i vilken ordning man gör det och i vilka sammanhang.

Och så måste det vara. Men är det nödvändigtvis någonting ont? Är det ens någonting som för de flesta aktiva skribenter är okänt? Kanske vill de flesta faktiskt bli sedda för vilka de är, utöver vilka de vill vara i andras ögon? De här frågorna går kanske inte att få svar på. Jag har tänkt försöka besvara dem ändå, fast inte genom att fråga andra utan genom att själv skriva. Den här bloggen blir en privat/personlig berättelse, men med nödvändighet även en djupare beskrivning av vem jag egentligen är, bortom vad jag medvetet och omedvetet liksom direkt och indirekt väljer att berätta om.

Under tiden som jag här genom betraktelser och funderingar kommer att visa vem jag är, kommer också vem jag egentligen är att kunna skönjas, faktiskt bortom vad jag själv är medveten om. Och då jag är medveten om detta men ändå väljer att börja berätta, är självutlämnandet dubbelbottnat. Med ett ord jag lånat, är den här berättelsen utöver att vara privat/personlig också postprivat.

Farväl till mina grannar

Farväl min granne, med dina sopor spridda över min dörrmatta, du nav i din vänkrets församling vars vanor innefattar att under livliga samtal eller gräl röka utanför mitt vädringsfönster mellan elva och halv tre varje natt. Just när jag skriver det här öppnar du din dörr och häller ut din skitmusik i min tomma ro. Här hos dig är varje natt en fest, och varje dag ett oväsen.

Farväl min andra granne, med ditt förbannade rökarsnor insmetat i min dörrmatta, du som har nattligt och ljudligt umgänge för det mesta, och emellanåt storfrämmat som gör dina hemtentor åt dig, som stampar på din trappa så det låter som jag bor på en oljeplattform i storm. Ytterst är du ändå hänsynsfull och visar gemenskap, och därför har det ändå inte känts så farligt.

Farväl istället nu min tredje granne, du som dumpar omkring på mitt tak om nätterna, som högljutt spyr så det plaskar i hela min lägenhet när du lyckats vingla dig hem istället för bort från krogen, vardag som helgdag.

Farväl min fjärde granne, du som har ditt kök intill min huvudkudde och slamrar på som bäst däri runt midnatt.

Farväl min femte granne som inte är student utan en på vin fördrucken stackare som socialtjänsten i Örebro valde att placera i en studentetta bland studenter någon gång vid början av 1970-talet för att sedan glömma bort, du är mitt samhälleliga dåliga samvete.

Farväl du min sjätte granne vars maniska knäppande med bägge händerna ekar dag som natt över gården.

Farväl även du min nyinflyttande sjunde granne som jag ännu enbart sagt hej till någon gång, du som på bara fyra dagar haft fyra helkvällar med tjo och tjim och gamman, och som verkar engagera mina andra att ge än mer väsen ifrån sig än tidigare.

Och farväl även mina övriga fjorton grannar, ni som inte gör så mycket väsen av er och som jag därför inte vet vad ni är för några, även om vi hälsar ibland. Era fönster vetter mot mitt och mina persienner är därför ständigt fördragna, eftersom ni alltid tittar på mig annars.

Farväl du student som bor här någonstans, du som samlar burkar och flaskor ur alla papperskorgar om nätterna och sedan klockan två på natten står och krossar värdelösa glasflaskor utan pant i soprummet så att det ekar över hela kvarteret och i min sömnlösa skalle, som till och med smyger alldeles här intill om nätterna och gräver i min grannes kvarlämnade sopkassar utanför min dörr och under mitt fönster.

Farväl alla fester på gräsmattan med ändlösa strömmar av skrikig nördmusik som aldrig varierar sig, samma töntiga takt om och om igen i all evighet ackompanjerad endast av era allt mer alkoholförlamade hjärnors vrål, och farväl festlokalen femtio meter bort, vars skrin och skrän ständigt lockar till sig våldsmän, ambulanser och poliser.

Och till sist, farväl min skabbiga, ostädbara och medeltida betonggrotta som faller sönder! Ditt kök är inte stort nog för både mig och maten jag lagar, ditt kylskåp så litet att dörren inte går att stänga om jag har mer än ett par burkar där. Jag kan sitta på toalettstolen och laga mat, om jag spolar med dörren öppen får jag avlopp på porslinet och när jag duschar rinner vattnet över köksgolvet även om jag stänger dörren.

Jag kommer inte sakna dig, mitt ångesthål där alla delar av livet blir en enda smet, där studier sker i samma rum som fritid, och där sömnen ska få plats tillsammans med stress och aktivitet på dessa halvannat dussin kvadratmeter cement och smuts och oväsen! Inte heller det korta avståndet till skolan kommer jag sakna – femton minuters promenad är alldeles precis för långt för att det ska kännas nära, men också alldeles precis för kort för att det ska kännas som en annan plats än detta. Här är jag aldrig helt i skolan och aldrig helt hemma.

Det enda jag kommer sakna är närheten till mina vänner. När vi ses framgent har jag inte kilat över en sväng, utan kommit på besök. Men det är värt detta att få flytta! När jag sitter på en kvalmig stadsbuss på väg till skolan alldeles för tidigt om en månad, lovar jag att också minnas allt det jag nu tar farväl av. Inte någon enda sekund ska jag glömma bort vad jag då äntligen lämnat bakom mig, och det är därför jag berättar detta.

Om en vecka flyttar jag till slut härifrån. I mitt nya kök ska jag laga all den mat jag inte kunnat laga här. I mina fönster och prång ska jag låta en djungel bli till, och mina tankar ska få smälta samman med mina växtvänners. På min balkong kommer jag sitta fullt påpälsad mitt i vintern och läsa mina favoritböcker i förmiddagssolen. I mitt sovrum ska jag bara sova och äga lugn, och i mitt vardagsrum och arbetsrum få plats med separerandet av fri- och arbetstid och sömn.

Där, mitt bland mina 63 kvadratmeter borta i andra änden av Örebro ska jag sitta och titta ut genom mitt fönster och andas in, att äntligen får jag ro att bo.