Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

ajaj

Jag undrar vad den här dagen tänker hitta på med mej. Säkert något roligt, för den alltså. Tiden är sadist.

Ömsning

Jag flagnar bort. Bit för bit ramlar skinnet av mig. Lägger sig i dammiga högar på golvet och fastnar på stolsryggen. Man skulle kunna ta vara på alla hudflikar. Stoppa dom i en glasburk och ställa i källaren. Sen när isen kryper upp för trappan och snön ramlar på marken, går man ner för trappan och hämtar upp konserven. Då kan man minnas sommardagarna, och solbrännan som föll av en.

Manoliito!

Våren är här. Det märks på alla.

När man tittar på någon som sitter och gör något, så är blicken i himlen eller bakom en vägg. Inte här. Var är alla?

Iland kommer man på dom, och säger: AHA!

Därför är det bäst att hålla sig undan när man ska sitta och drömma. Om någon börjar undra kan någon börja gissa, och det är aldrig bra. Dom gissar så konstiga saker ibland.

Hur kommer det sig att allting känns så sammanflätat ibland?

Sen den rationella delen av mig gav upp för ett tag sen, så har allting blivit mer och mer annorlunda. Det känns som allting egentligen kan påverka allting i praktiken, medan teorin fortfarande är som den var innan. I den verkliga världen finns det inget rätt eller fel, allting påverkar allt annat. En liten bit av världen är vad vi människor kallar för teorin. I teorin kan man skapa små begränsade världar vars alla »naturlagar« kan kontrolleras av det mänskliga sinnet på ett eller annat vis. I en sådan värld är ingenting oförutsägbart.

Är den verkliga världen en sån eller inte? Det går inte att veta, egentligen. När man kommer tillräckligt långt bort ifrån »vardagsfysiken« så verkar ingenting riktigt rationellt längre. Hum.

När ag inte fick ordning på världen längre — när det helt plötsligt började hända saker som jag inte tyckte var sammanträffanden, men inte kunde förklara — då slog det om. Nu har jag kommit närmare ett lyckligare (eller olyckligare) och mer vegetativt tillstånd. Man tar dagen som den kommer och hoppas på sin »fantastiska« mänskliga anpassningsförmåga.

Fast egentligen sysslar jag inte med filosofi längre... det är bara det att jag började läsa en Oliver Sacks-bok igår... och den påminde mej om hur det var att grubbla... Jag kanske ska börja igen, det kanske gör mej gott.

Näe, nu ska jag göra något annat. Har ju en keyboard här breve datorn, och jag måste lära mig scripta lite..

Hej Hupp!