Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Den förbannade kvaliteten

”Ska man göra något så ska man göra det ordentligt.” Attityden är nemesis till konsten att låta de skrivna orden direkt följa tankarna, och därigenom till den här bokens själva föresats. Bara den föregående meningen tog många minuter att formulera, för den ville inte bli som jag ville att den skulle.

Jag älskar och hatar kvalitet. Särskilt känslan för kvalitet är föremål för mitt kärlekshat. Diskrepansen som uppstår när handlagets utveckling inte håller jämna steg med omdömets utgör omfattningen hos det som kallas prestationsångest.

Numera finns digitala verktyg som spårar och rättframt presenterar varje förändring i en tillblivande text. Avståndet mellan…

Och så ringer den jävla telefonen. Klockan är alltså tjugo i tolv en söndagskväll. För första gången på (händelsevis exakt) 555 dagar har jag lyckats klämma fram tillräckligt med initativkraft för att skriva något. Mot alla odds visar sig texten ha en tydlig vilja, men jag avbryter den för att prata med en telefon i stället. Nu spårar den väl ur.

* * *

Vi ska se. De digitala verktygen var det visst. Med redigeringshistoriken som verktyg kan avståndet mellan handlag och omdöme (eller mellan snille och smak) mätas. Vid varje förändring i texten tillkommer vissa ord medan andra sållas bort. Vad jag ville ha sagt när telefonen ringde var att skribentens prestationsångest har ett matematiskt mått, i kvoten av antalet förkastade tecken genom antalet tecken i den slutliga texten.

För alla de texter som påbörjas utan att avslutas är kvoten lika med oändligheten. Nagelfarandets gradskala har således ingen övre gräns, vilket torde kännas bekant för alla som någonsin drabbats av den antiklåda som skrivkrampen är. (Anti-klåda, inte antik-låda.)

Kvalitet och kvantitet brukar sättas i motsats till varandra, på ett sådant sätt att skaparen förutsätts kunna fokusera på enbart det ena eller det andra. Av någon anledning hörs sällan någon föredra kvantitet framför kvalitet. Nu synes dock det ena på vissa sätt förutsätta det andra. Texter som skrivs med omfattande och talrika revideringar blir sällan sämre eller ens likvärdiga vad de hade blivit utan att utsättas för samma simultangallring. Vårt mått på skrivarvåndorna, alltså andelen förkastade tecken, är i högsta grad kvantitativt, och ökar dessutom i takt med den slutliga textens kvalitet. Här är alltså kvaliteten kvantitetens medlöpare.

För mig är den detaljen intresseväckande och ställer det hela på huvudet. Förkastandet, förnekandet och nejandet är ju (själv)disciplinära handlingar i bjärt kontrast till dagens bejakandeparadigm, där den naturliga lösningen på varje samhälls- eller personproblem är mer av något, och livsuppgiften är att bli allt du kan bli. Men mycket som jag kan bli vore inte särskilt lämpligt. En bättre idé är att bli bara vad jag faktiskt borde och har tid med. Självförverkligandet måste preciseras till en urvalsprocess.

Och kvalitet måste vara en fråga om just selektion, alltså något av en motsats till inklusivitet. Vårt kvalitetsmått är ofullständigt. Det räcker inte att skriva och sudda ut för att höja graden av kvalitet. Det är urvalsprocessens omfattning som approximeras av det sagda och sedan tillbakatagna, inte kvalitetens. Tingen blir inte bättre av att gränslöst växa i alla riktningar, utan av att de sämre delarna inte utvecklas vidare medan bättre får större utrymme att kultiveras.

I själva verket älskar jag nog inte kvaliteten, så som jag påstod tidigare. I stället tycker jag bara om känslan av att kunna pryda min självbild med ett väl genomfört urval. Inte heller hatar jag den. De olustiga känslorna riktar sig nog snarare mot den ökande tankebelastning som en tvångsmässig urvalsprocess ger upphov till. Selektionen orsakar ju samtidigt ett höjt ideal och hinder för att uppnå det. Tydligen var det till den slutsatsen texten ville komma.

I mina tvenne rum med kokvrå

Hemmet är en enda oreda, nästan värre än någonsin. Det är för att jag städar, ordnar och sorterar. Utmed väggar och annat som även vanligtvis brukar stå i vägen, ligger alla sorterade papper i oprydliga högar, och är också i vägen. Garderoben ligger numera utspridd i soffor och fåtöljer. Stolar och bord står belamrade av sådant jag hittat i gamla posthögar som inte är post – däribland böcker, tidsskrifter, smörgåsar, postpressade krukväxter och en eller annan gipsbyst. De ytor jag nu eventuellt glömt bort att nämna, samt väggar och i vissa fall även tak, täcks i sin tur av de papper och pelargoner som ännu inte hunnit med att bli sorterade.

Fjolårsdammet bildar dyner, långsamt stävande över de få bitar av sovrumsgolvet som ännu syns om man plirar litet. Bara hyllor och skåp gapar demonstrativt tomma, liksom åpet angelägna att jag ska bli färdig någon gång och ställa tillbaka böcker och övrigt där de hör hemma. (De är antagligen småländska, då detta landskap är både girighetens och IKEAS ursprung.)

I ett sådant här tillstånd är lägenheten full av äventyr, som ett slags Frankensteinsk hybrid mellan den antika grekiska mytologins sisyfoslabyrinter och femtonspelet.

Det händer ju till exempel att man av den ena eller andra anledningen måste ta sig från matsalen till toaletten. I mitt fall är det sällan av kulinariska skäl, som tur är. För att nå vardagsrummet måste jag då lyfta undan en av de smutstvättsbestyckade fåtöljerna, vilket i och för sig blockerar vägen tillbaka till matsalen, men å andra sidan röjer tillräckligt med plats för att jag ska kunna ta ett steg framåt. Därefter måste Minotauren övertalas att gå in i köket, så att någon kan klyka mig när jag klättrar över kylskåpet tillbaka in i matsalen, den här gången utrustad med en tre liters kastrull över huvudet samt potatissticka i munnen, och så vidare. Man känner sig som både MacGyver och Theseus på samma gång, fast kissnödiga.

Sådana här projekt kan ta timmar att planera, veckor att utbilda sig inför och pågå månader i sträck. Storstädning kräver en renässansmänniska. Tidigare karriärer inom trädgårdsmästeri, professionell poker, stadsplanering, bilsemester, landskapsarkitektur, en civilekonomexamen, någon doktorsgrad i utdöda språk samt en professur i entymologi eller arkeobotanik och ett par OS-brons i curling är bara något av vad en välmeriterad resenär bör ha i ryggsäcken. Det kan också komma till användning att vara Henry Morton Stanley, alltså mannen som fann doktor Livingstone, men det är så få som lyckats med det.

Skulle jag gå vilse någonstans i denna fabliska snubbellabyrint, råka i panik och vilja skena ut i fina vädret, så skulle jag troligtvis stupa halvvägs nedför trappan, eftersom jag snavat på skräpet som står där och väntar på att bli utslängt snarast kring knuten. Som snarast kring tjugondagsknuten, alltså.

Lyckligtvis är mitt temperament inte emottagligt för sådana drastiska humör. När äventyret någon gång blir mig övermäktigt, och jag får väl erkänna att det hänt en eller annan gång, så drabbas jag i stället av en stillsam, inre panik. Jag är ungefär som en asketisk, kinesisk Chan-munk, hos vilken råder yttre och inre stillhet under det indiska Bodhi-trädet. Han strålar såsom bara dem, som mediterar eller städar riktigt länge, av inre frid och lycka. Fast i mitt fall är det förstås inte frid och inre lycka jag så stilla strålar av, utan obehag och klaustrofobi (och ibland någon nära förestående nysning).

Vanligen slutar dessa äventyr med att jag resolut rycker mig ur detta tillstånd, sopar mitt sargade inre under vardagsrumsmattan och packar ned hela lägenheten i kartonger, som jag sedan gömmer undan på klädkammaren. Jag tänker därvid att någon annan gång kan jag ju packa upp alltihop igen, i precis samma oordning som det en gång låg, och fortsätta städa.

Hur det ska sluta den här gången vet jag inte ännu. Det lär inte ni heller få reda på, förrän allra tidigast om en vecka. Nu behöver jag nämligen besöka toaletten. Farväl!

Kloke-Hans och kanske livets enkla mening

(Inlägget publicerades först på apkonstapel.se)

En kväll för mig själv, tillsammans med ett bortglömt grönt te jag nyss återupptäckt. Alldeles nyss läste jag mig till att Hans Larsson, kanske mera känd som »Kloge-Hans« (på skånska) var innehavare av den stol i Svenska Akademien som Elin Wägner kom att inta efter honom. Hans Larsson är nog en kanske litet för bortglömd filosof, född någon månad efter den sista offentliga avrättningen i Stockholm och död samma år som Sovjetiskt flyg bombar samma stad.

Kloke-Hans

Ser han riktigt klog ut? Mjo. Men poängen är en annan. Efter att ha läst på litet grand om honom, egentligen bara med anledning av att jag råkade köpa en bok han skrivit härom veckan, så släppte jag alla tankar på allt som hade med saken att göra, och vände åter till mina studier. Men de avbröts av en rolös tanke. Den ville inte ge sig, och jag ville inte förstå den. Vi bråkade i en minut, jag och tanken, innan jag till slut kände mig nödgad att släppa fram den och se vad den innehöll.

Jag tror den kom från Hans, som hävdade att intuition är den högsta formen av intellekt. Nu ska jag försöka ge den bråkiga intuition jag drabbades av en språkdräkt, en uppgift som i och för sig alltid är omöjlig, men som samtidigt beskriver en riktning man kan färdas i, trots att man aldrig kommer ända fram. (Så vill jag förresten se på det mesta: Ideal man inte kan nå fram till, men röra sig i riktning mot. Eller från.)

Vad jag upptäckt så här långt, efter egentligen endast knappt ett läsår av formella filosofistudier, är innebörden i något jag fick höra av en mera beläst typ: Att studera filosofi och att bli filosof är olika saker; filosofen har låtit sitt sätt att vara impregneras, medan den filosofikunnige bara lärt sig hur filosofi går till.

I mitt eget modiga språkspel blir samma påstående istället så här: Att lära sig filosofera är inte att tillägna sig någon kunskap. Det är inte heller att lära sig tänka längre eller bättre. Istället är det att vinna skärpa. Detta i den ena riktningen tankeförmågan expanderar. I den andra riktningen som förmågan växer, där får man bättre hörsel, och framför allt hörsel inåt, mot sig själv.

Tillsammans är detta de två egenskaper jag tror filosofer främst har att skryta med. Förmågan att lyssna på alla olika sorter av tankar, idéer och intryck som rör sig innanför pannbenet, samt förmågan att tänka kring dem med precision. En tredje kvalitet är nämnvärd, men inte egentligen väsentlig, nämligen förmågan att klä vad man tänker och känner i ord.

Så långt är allt väl, även om jag inte alls har någon aning om hur jag ska uttrycka den där tanken som trängde sig på mig. Jag återvänder istället till Hans Larssons lilla biografi. Han verkar 1910 ha genomgått något slags förändring, står det.

Omkring 1910 började Hans Larsson stridigt deltaga i den aktuella politiska debatten i dagspressen och i småskrifter, detta till mångas förvåning då hans hållning varit allmänt meditativ och romantiskt jordnära.

En märklig parallell slår mig med ens. Min förebild som filosof, Arne Næss, gick vid mitten av förra seklet i förtidspension och aktiverade sig i miljörörelsen. Som förklaring gav han någonting liknande att »vad är egentligen en filosofi värd om man inte praktiserar den?« Därutöver finns fler gemensamma nämnare: Elin Wägner ersatte Larsson i Svenska Akademien efter hans död. Larsson influerades av Spinoza, vilket även Næss gjorde. Næss och Wägner förekommer som förebilder inte sällan i samma sammanhang, nämligen inom miljörörelsen.

Men det är förändringen jag tänker på. Från att sitta hemma och romantisera till att plötsligt och stridbart ge sig i kast med världen. Vad kan den rörelsen komma sig?

Spinozist till rket: Linsslipare

Jag tror jag vet! Det var svaret på den frågan som inte ville låta mig vara ifred här i min fåtölj, när jag egentligen skulle plugga. Och det är en djup ansträngning att inte uttrycka denna inte alls särskilt självklara idé som det mest banala man kan tänka sig. Men jag försöker!

Hans Larsson är död sedan 1944. Elin Wägner sedan 1949. Arne Næss sedan ett år. Från den punkt i tiden vi nu befinner oss, ser deras liv ut på alldeles särskilda sätt. De fick själva aldrig chansen att betrakta sina liv på det viset vi gör nu. Detsamma gäller även dem som blir kvar efter att vi är borta.

Men vi kan få små glimtar av det perspektivet. Jag såg det själv, alldeles nyss. Tiden blir som en tunnel, och så plötsligt tappar universum koncentrationen och tunneln råkar bli en cirkel; ena sekunden ser vi oändlighet framför oss och oändlighet bakom oss, och i nästa sekund ser vi framför oss – oss själva. Medan tunneln ligger där som en stor sockerkaka med oss inuti, så ser vi oss själva i andra ändan. Då gäller det att passa på och lägga märke till vad man ser.

Tunnel

Ur det perspektivet på en själv, långt långt bortifrån, tycks ingen norm ljuda skarpare än denna: Anamma dina värden!

Gör vad du tror på! Vet du inte vad du ska tro, ta reda på det och gör det!

Den intuitionen tvingade sig på mig när jag satt där. Så snart jag insett vad det var för intuition, så värjde jag mig. Nej! Jag vill sitta här, inte ge mig ut i världen! Men den övertalade mig. Eller rättare, min rationellt resonerande sida kom den till undsättning, genom att reda ut det här med värden och sittande. För att få lov att sitta hemma och inte eftersträva vad som är gott, så måste det för mig finnas två typer av goda värden: Dels de som jag bör skaffa, och dels de som jag inte bör skaffa. Men det verkar ju helt befängt. Alltså finns bara goda värden jag bör skaffa. Kämpa för fred, mot miljöförstöring, allt det där!

Det låter som ett tvång, och alltid annars känns det också så när den här tanken om värden kommit till mig. Men intuitionen som slog mig nu ville annorlunda. Har du inte tänkt på, menade den, att det som är gott faktiskt är det enda som är gott? Vad finns att sörja över och känna sig tvingad av när det du ska eftersträva är det goda? Blir du ledsen om du får mat när du är hungrig också, då eller?

Mitt intuitiva slaganfalls kärna var alltså denna: inte insikten eller slutsatsen, utan känslan av att det jag upplever som bra, det är också någonting efter vilket jag upplever strävan som bra. Jag insåg att konkret och maximalt påtagligt så känner jag att det är bra att eftersträva alla goda värden. Man skulle kunna säga att plötsligt föll allting på plats, och det jag upplevde att jag vill sträva efter sammanföll med det jag anser är gott. Etik och emotion konvergerade, och därmed blev de värden jag upplever oemotståndligt starka. I jämförelse med styrkan hos dem känns värdefulla saker som ett långt liv eller ett fint anseende mer eller mindre försumbara.

Men rädslan att inte lyckas då, att dö eller bli tagen för dum och jobbig? Man vill förstås gärna att livet ska vara fullt av mening, och därför försöker man fylla det med sådant som har någon mening. I den strävan finns många faror, för vad som helst kan kännas meningslöst, när som helst.

Ett meningsfullt liv

»Jag borde ha köpt mer onödigt skräp.«

Men när jag ser mig själv där, längst borta i andra ändan av tunneln, då finns faktiskt ingen sådan rädsla längre. Han som står där – Simio tibi simile, samtidigt både i tunnelns borte mynning och i den jag själv befinner mig i – vill jag att han ska vara en kuvad och anonym lyckönskare, eller vill jag se honom vara någon som eftersträvar allt som är bra? Givetvis det senare. Men inte för hans egen skull, och inte heller för någon annans, utan helt enkelt därför att om man ska fylla sitt liv med något, varför då inte med det som är bra.

Det finns förvirring och djup förvirring

Att ständigt tränga djupare och djupare in i filosofiämnet har flera sidoeffekter.

En av dem är att jag inte längre kan läsa en text ytligt. Inte ens om texten är ytligt skriven, med vilket jag vill säga att innehållet inte är något mera än vad som uttryckligen står där, går det. Någonting måste ju människan ha tänkt, tänker jag, och försöker att lista ut vad. Ibland kommer jag kanske fram till saker som författaren inte själv visste att han eller hon eller den eller det tänkte, men oftast nog inte.

En andra pinsam sidoeffekt är hur jag får förmågan att genomskåda helt galet svårlästa ansamlingar av mycket belästa ord, författade av heffaklumpar. Det handlar om sådana där hefftiga klumpelser som gillar att använda varenda en av de facktermer som kan kommas på av dem, och så dumpar de dessutom ett nytt personnamn i varannan mening. Dessa texter borde förbjudas! Vet man vad man menar, så kan man säga vad man menar, istället för att gömma sig bakom någon annan. Detta föranledde mig att utveckla en språkpolicy för apkonstapel.

En tredje grej som är skön är att det har blivit mycket lättare för mig att argumentera, också när jag gnolar i tanken för mig själv. Varje dag snappar jag upp någon ny snygg genväg att använda mig av. En liten abc-lista här, en kovändning där, och så plötsligt har jag skaffat mig ett trevligt litet logiskt bevis. Vad jag nu ska med det till. Men det är bra för självförtroendet!

För det fjärde utvecklar jag ständigt min förmåga att hitta självmotsägelser. Det är förvisso bra, även om jag riskerar att bli vad Sokrates varnade för: en spoling som springer omkring och motbevisar allt han hittar. I samma veva lär jag mig å andra sidan något ännu bättre: att finna det absurda. Det är ju så, att mycket som sägs, om man verkligen tar det på allvar, leder till absurda konsekvenser. Dessa använder jag för att blotta självmotsägelser, som är bra att motbevisa allt man hittar med. Sedan hänvisar jag till punkt sex nedan.

För det femte uppskattar jag plötsligt enkla påståenden som har intuitiv slagimagen-kraft. Som Spinozas syn på hur verkligheten egentligen är beskaffad, och hur många saker som finns i den. De flesta tänker sig ju att det finns väldigt många olika saker här i världen, som till exempel en svamp, två giraffer, prickar, lampor, ett träd, en molekyl, Göteborg, ett annat träd och din högerfot. Men Spinoza hävdade i stället att här minsann bara finns en enda sak: Allt. Mycket smidigare, om du frågar mig. (Och tycks mig stämma!)

För det näst sista, och alltså det sjätte, så upptäcker jag plötsligt hur jag tar ställning i en massa frågor, fast helt annorlunda mot hur jag tagit ställning tidigare. Jag hade fel! Och nu vet jag varför. Däremot vet jag inte vad som är rätt i stället för mitt gamla fel. Många andra tycker som jag gjorde, det känns pinsamt. Själv tycker jag ju inte någonting alls längre, förutom att det är fel. Fast det förstås, man har ju alltid Spinoza när det kniper.

Og til syvende og sidst: Jag tvingas ständigt utveckla mitt »gudsvaccin«. Ställd inför en mängd helt absurt knepiga gåtor, kanske helt olösliga, känns det ibland litet för lätt att ge upp, och i Kierkegaards anda tänka att äh, gud håller ihop världen åt mig medan jag irrar omkring utan att ha någon sanning att käckt slänga över axeln. För så kan man ju inte tänka. Fast samtidigt så kan man det. Om det är okej eller inte att tänka så, hänger helt på vad man menar med Gud, och ingenting annat (eller också på allt annat). Någon gång kommer mitt vaccin nog att utvecklas till en mäktig doktrin, så tänker jag när jag ska sova.

Filosofi-fördjupningen leder mig, via dessa sju punkter, till insikten att det bara finns två typer av vetande här i världen: förvirring samt djup förvirring.

Snart dags

Så nu ska jag sova och tänka på min doktrin. I morgon skriver jag och lämnar in det PM jag skulle ha skrivit och lämnat in i dag. Det gör inget, för det kommer bli ett bra PM.

Nattinatt.

Fy så orättvist!

När jag till slut gjort min tentamen, känner att jag klarat den bra, är klar med Filosofi A och kommer hem, då vill jag fira!

Det gör jag genom att pressa ekonomin och beställa en falafelpizza. Sitter och mumsar och har det bra.

Men fasligt trött blev jag. Fyra timmars sömn blir ingen klok på, och jag är ljuvligt mätt som ett berg. Så jag sover middag.

Vaknar fyra timmar senare. Hungrig igen! Hela pizzan bortsmält ur magen.

Säg den glädje som varar.