Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Självsamtalsterapi, eller »När J. mötte J.«

Efter två powernappar (tuppkraftslurar?) och en hel del svårpluggande var det klockan halv nio på kvällen dags för en tredje lur. Istället för att bara tuppa av, så sov jag som höns till klockan tio, så här sitter jag nu med huvudet i luften, ganska pigg, om än ögonen trötta, och fylld av kunskapsteori jag bara halvt behärskar. Läsordningen är något av en panikplan, men går åtminstone planenligt. Jag kommer att hinna vad jag ska i tid. Det känns bra.

Vad jag annars hade önskat mig är mer tid. Fast nej, det där tar jag genast tillbaka!

För det första verkar alla önska sig mera tid, och då måste det vara något som är på tok. För det andra så är det ju egentligen inte mera tid jag behöver, utan litet mera ro att använda mig av den jag ändå har. En nätt liten paradox: Att önska sig mera tid är ofta ett symtom på stress, och stress gör att man inte kan uppleva tiden för vad den faktiskt är, så att man tror sig ha för litet av den istället.

Alltså önskar jag mig inte mera tid. Istället önskar jag mig litet mera inre ro.

Ro

Sådan inre ro går faktiskt att tvinga fram! Litet konstigt låter det kanske, men jag har lärt mig den konstigkonsten. Plättlätt: Lägg dig ned på rygg, med händerna på magen eller så, och låt andningen vara bekvämt lagom djup, så långsam att den syresätter dig lagomt (vad som är lagomt känner du om du inte lägger dig i vad du känner) och framför allt långt ned i magen. Bröstkorgen ska vara stilla när man ligger på rygg och andas, om man inte tar ett stort andetag, för då måste den få röra sig när magens hinnor spänts till gränsen för vad man hinner.

Meditation kan det kanske kallas, men då enligt den mest grundläggande och vidlyftiga formen av definition för ordet. Vad du låter ditt huvud och medvetande pyssla med under tiden är faktiskt inte så viktigt när du ligger där, så länge det bara är otvunget det pysslas. Det du ligger där och gör där är ju att andas, och det är en så viktig sysselsättning att ditt existensberättigande är mättat, och tiden du tar i anspråk är du rättfärdigad att ta i anspråk i kraft av det.

Andas är nämligen livsnödvändigt, och om man redan ägnar sig åt att överleva en stund, så är det inte rimligt att kräva att man också ska hinna med en massa annat just den tiden. Vi kräver ju inte att folk som flyr från blodtörstiga tigrar, eller viftar och flaxar för glatta livet i någon isvak de inte planerat att gå ned sig i, ska lösa differentialekvationer, lägga scheman eller arbeta som telefonförsäljare under tiden. Att ligga och överleva är alltså i sig själv en rättfärdigad syssla.

Vad du kan komma att råka fundera över under tiden du andas är alltså oviktigt, om det så är någon arbetsuppgift du har framför dig, koherensteorin för epistemiskt rättfärdigande, eller kanske kossor. Huvudsaken är att det är otvunget du tänker.

Kossor

Koherensteorin?

Det som få människor egentligen haft ro att ta sig tid att upptäcka, det är vad som sker efter tjugo minuter eller en halvtimme eller så av dylik andning. Plötsligt är man nämligen inte längre detsamma som sin fysiska och psykiska kropp, full av medvetande, minnen, känslor och en massa annat skojigt.

Istället är den fysiska kroppen och det fysiska rummet den befinner sig i bortglömt och ersatt av annat. Man identifierar sig med sitt medvetandes fokus, den där skarpa verklighetsuppfattande jag-punkten som smidigt kan styras mellan så vitt skilda saker som hur höger lilltå känns i strumpan, hur det brukar lukta i förrådet, vad man gjorde i söndags, hur det låter från vänster och vem som är president i Frankrike. Jag-punkten är som ett slags ficklampa som kan lysa på vad som helst, och det är den man känner att man är.

Och när man ligger där så blir den dessutom en liten analytiker, och rummet som den, alltså man själv, vistas i, det består helt av alla de tankar, minnen, känslor och annat kuligt som man vanligtvis tänker på som »mig«. Man kryper alltså in i en liten del av vad man själv är, och sitter där i sitt hörn med en skarp ficklampa – en observatör av sitt eget inre.

Ibland får man fatt på någon ände av en tankegång man bär på som kan utvecklas, och så sätter man igång utvecklingen (men deltar själv inte, eftersom man bara observerar och bestämmer litet). Den nya tankegång man bestämt ska påbörjas kan man sedan också observera, om den inte fortsätter försvunnen ur synfältet, eftersom något annat som vill belysas tar sig plats i rampljuset.

Sådan självterapi kan vara väldigt givande, och är det också. Man ligger liksom och lyssnar till någon märklig människas inre liv, som rabblar och rabblar om ditt och dutt. Emellanåt kan man dra lustiga slutsatser och ge vägledning för människans fortsatta personliga utveckling.

Och när man sedan vaknar ur sin lilla självhypnos, då är man plötsligt åter den där människan som man lyssnat till och givit råd. Så var det med det, ser du.

Klocka

Morgon nummer 9714 av livet

Inväntande dagsljuset sitter jag, som varje annan morgon, med kaffe och låter kropp och skalle vakna till liv i sin egen takt. Idag är en liten städdag, och städa görs bäst i dagsljus; en söndag och uppsamlingsdag som söndagar gärna är; och en liten nedräkning förstås, till ett roligt besök.

Snigel

Ursäkta förresten det lilla skrivandets uppehåll här; några dagar har jag bott inuti mina egna stora, ganska långsamma tankar.

Igår var en dag för små och stora gränsöverträdelser. Eller nej, överträdelser är inget bra ord, det låter så förbjudet. Gränsöverskridanden blir bättre!

I det lilla för det första genom att jag helt enkelt gjorde någonting som jag dragit mig för ganska länge: Jag började flytta bloggar från det gamla till det nya Gyt. Det gick! Var lite orolig att det omedelbart skulle pipsvänga, men så snart jag fick digitus primus ex rectum föll allt ganska snabbt på plats – förutom en till idag kvarvarande skavank att reparera. Men sådant är ju också uppsamlingsdagens syfte.

I det mittimellanliggande överskred jag dessutom en annan gräns. Det innebar att jag började förstå mig på några nya politiska diskussioner… eller vänta lite, det där var en skönskrivning, för egentligen är de nog mera polemiska än politiska. Om polemik verkligen är ett bra ord i sammanhanget förstås; Nationalencyklopedin säger såhär:

Polemik skarpt meningsutbyte med (ofta) genomtänkta argument ofta i skrift och mer el. mindre offentligt … av grek. polemik (tekhn) 'krigskonst'; till polemos 'krig'

Wikipedia fyller på med den smått fantastiska synonymen pennfejd. Och de diskussioner jag börjat sätta mig in i tycks till sina själva essenser vara just pennfejder. Tvisternas substans ligger i motsättningen i sig, inte i sakfrågan, alltså det där som kallas att vara verbalt istället för genuint oeniga – poänglöst käbbel om ingenting med andra ord.

* * *

Men jaja. Gårdagen avslutades med ett stort gränsöverskridande, ett som är svårt att beskriva i ord. Antagligen blir det snart en fråga för apkonstapel att ändå lyckas, eftersom det berör alterego-tanken på ett mycket djupt plan. (Kanske kan man säga att det passar apkonstapels – inte diskurs – utan exkurs.)

Två fält av tankar har tillsammans, men samtidigt åtskilda från varandra, sedan länge försiggått på djupet i mig. Det ena kommer ur Gandhi/Næss, det andra ur Lǎo/Zhuāng, och aldrig har jag riktigt lyckats förena dem, hur intuitivt (och rationellt) tilltalande de än alltid känts. Men (och detta är ett stort men), när jag väl satte mig och lite noggrannare läste hur amerikanska (och, tycks det, ganska kritiska) filosofi-encyklopedister faktiskt beskriver Næss ekosofi såg jag med ens hur de två tankesystemen kan hänga samman. Han verkar faktiskt ha svarat på frågorna jag ställt mig själv.

Ytligt beskrivet, på det vis som ovan, låter det kanske inte som någon stor sak. Men det är det! Insikten påverkade mig till och med fysiskt: När den slog mig, mitt i en mening, försattes kroppen i ett tillstånd jag annars bara upplevt i samband med längre meditationer.

Andningen skälvde, knäna blev mjuka och följsamma i sitt fortsatt stadiga upprätstående, mina sinnesförnimmelser bytte förtecken och min gamla självbild flög sin kos genom fönstret. Allt jag såg runt omkring mig betydde plötsligt någonting helt annat, på ett sätt som jag både kunde förstå och som tycks mera sammanhängande än hur jag tidigare upplevt det. Kan man tala om perceptila paradigmskiften? I så fall är det vad Næss gör med mig.

Parskalle

Från det största till det småttiga: För övrigt tror jag ordet diskurs fungerar som lackmuspapper i att avgöra en persons grad och typ av akademisering; dem som använder ordet korrekt och sällan, ger i regel intrycket av att behärska sina ämnen, medan dem som överanvänder ordet och låter innebörden vara något för flytande, istället snarare tycks själva behärskas av sina ämnen.

Det är därför jag hellre nämner apkonstapel som en exkurs – det är inte ämnet som tar kommandot över skribenten eller skribenten som tar kommandot över ämnet, utan skribenten som förbehållslöst kastar sig ut i sin egen okunskap.

Men nu är det dags att sätta igång med dagen.

Stjärna

December i Oslo 2006

Höstvändarhösten

Inför helgen fanns förhoppningar och storslagna föresatser, men de faktiska företagen blev inte därefter. Här har ordnats i köket och sopats istället för att jätterengöras, lagats lite lagom mat istället för storkok åt varje den kommande veckans dagars J., bokats en tvättid istället för att tvättas, och så var jästen för gammal istället för brödbak. Hela veckoslutet har förflutit i stillsamhet, interpunkterat av små snuttar till samtal, och visserligen helt punkterat av gårkvällens skrattsalvor på kotten.

Det är när klockan börjar gå på normaltid som det slår till. Initiativkraften blir selektiv och kräsen, och vill röra sig mellan sysslorna efter eget behag, utan att jag lägger mig i. I vanliga fall betyder det att bröstet sjunker samman, rösten sänks, sinnena stängs och glädjen somnar. I vanliga fall.

Men oktober tycks ha tagit en annan väg i år. Det är november och jag rör mig åt det bättre istället. Egentligen kan det bero på att jag preparerat (i ordets rätta bemärkelse: parerat i förväg) vintermörkret ända sedan augusti, men jag vill hellre tro på att det har andra orsaker. Tillräcklig självtillräcklighet till exempel. Men också mina övningar! Vad jag ska kalla dem vet jag inte; det är en semantisk och subkulturell fråga. Vill jag verka normal och benämna dem i sportsliga termer blir det mentalisering eller visualisering. För att kunna tilltala de lite mera alternativt lagda kallar jag dem kanske meditation, och för att passa in bland oss mera pragmatiskt lagda musiker säger jag gärna andningsövningar. Men ytterst-innerst är det så att vilket ord jag än väljer, blir det bara en översättning av hur jag tänker på dem: Utan namn. Det finns inget ord i min vokabulär som jag associerar till dem på det sätt man associerar exempelvis en fysisk kopp till ordet kopp.

Låt oss kalla det meditation. När jag andas in fyller jag buken nedifrån, och när jag andas ut tömmer jag den ovanifrån. Jag lurar mig själv att det är energi jag drar in direkt genom bukhinnan, och behåller i magen strax under naveln. Sedan sprider jag energin i kroppen med hjälp av kraften i utandningen, hastigt eller långsamt som jag känner för det. Ibland ger jag energin färgen hos någon känsla jag saknar för tillfället.

Men självbedrägeriet är egentligen inte någonting nödvändigt. Det räcker med att ordna andningen på det här viset för att kroppen och sinnet ska komma i balans, fastän det sker på ett ganska underligt sätt: Harmonikänslan smyger sig liksom på mig bakifrån och underifrån, den tycks ta mitt undermedvetna i besittning innan den vågar ge sig på mitt medvetande (och alltså vad jag upplever som mig). Den här känslan tar mig alltid med överraskning, för trots att den infinner sig punktligt varje gång jag andas på det här viset, så känns det inte som att den tillkommer av den orsaken. Den är utan orsak! Till slut erövrar den mig helt och yttrar sig som ett snett leende, och för varje pass jag genomför försätts jag allt tidigare i det rogivande tillstånd där mina tankar helt ersätts av mina sinnesintryck. Det har till och med blivit vad jag gör på bussen till och från skolan nuförtiden.

Men ytterligare en anledning till att november ljusnar istället för att mörkna här inne i min skalle tror jag mig ha. Det är avslöjandet av det mentala monstermönster som varje vinter tejpat fast mig i någon fåtölj. Nu ser jag igenom mina dåliga tankevanor och gör annorlunda, och det verkar fungera.

Flyttfebern fortsätter

Ytterligare anledningar att tro att tiden är sadist. Igår ordnade den det ju sådant att jag skrev och publicerade min klagan över grannlivet före det att jag låste in nycklarna i tvättstugan och tvangs be en av dem om hjälp. Mitt i natten till på köpet, men nu var det en trevlig granne som ändå var där och tvättade själv, så särskilt farligt var det egentligen inte.

Redan på tisdag är det sista datum för uthämtning av nycklar till nya lägenheten! Och som sagt, på fredag om exakt en vecka är jag kanske färdigflyttad. Idag har jag försökt förmå mig till att fortsätta flyttstädningen, men ännu utan resultat. Kanske en tupplur är vad som först krävs, vilket sker om några minuter när mitt kaffe druckits upp.

Idag har jag ägnat ytterligare tid åt andningen. Den här gången blev inte som den förra, då magen blev en liten sjö och 150 minuter försvann, utan istället hände något nytt och roligt. Jag var slö och skakig i kroppen, och hade en lätt huvudvärk precis bakom pannbenet. Från början satt jag på min stol med en tråd jag hittade på som fäst i ryggen gick genom huvudet och höll mig i upprät ställning. Efter gårkvällens folköl och nattens tvättäventyr med därpå följande dålig sömn berättade dock snart kroppen för mig att den inte alls ville sitta på någon stol och andas. Jag blev illamående och skakade än värre, och huvudvärken trivdes mer än någonsin.

Då fick det bli sängen istället. Där blev jag ett tag med bara den sysslan att sluta distraheras av alla oljud runtomkring. Till slut försvann de utan att jag märkte det, och jag började leka med luften i kroppen igen, skickade runt den hit och dit för att se vad som skulle hända. Till slut började huden »tala« på så vis att den trots att jag låg helt still gav komplexa känselintryck ifrån sig. Det är ju så det alltid blir när man är utan variation i sinnesintryck, så i sig var det inget märkvärdigt utan bara ett tecken på att jag slappnade av mera. Men min bröstkorg kändes inte okej. Det tycktes mig vara därifrån min slöa trötthet och darriga hand kom, och nog kändes det lite trångt.

Jag började visualisera hur bröstkorgen öppnade sig, hur luften kom in genom hålet under naveln jag hittade på förra gången och sedan spred sig i bröstkorgen och blev till små Atlasar som ställde sig mellan revbenen och lyfte upp dem så min kropp slapp arbeta med sådant tärande jobb. På vägen ut tog luften med sig gammal smuts som blev en brunsvart dimma i rummet, föreställde jag mig. Det kändes konstruktivt och ganska roligt, och även om jag aldrig sett några tecken till att visualiseringsövningar ska ha någon större betydelse, tänker jag att de kanske ändå gör någon nytta undermedvetet.

Men sedan när jag låg där kände jag att min vänstra hand flyttade sig. Nu hade jag inte rört mig en millimeter på säkert över en halvtimme, så jag blev ganska förvånad. Sedan flyttade den högra handen sig lite den också, sedan vänster igen! Plötsligt låg jag där och kände hur mina händer flyttades ut från kroppen på ett sätt som snarare antydde att sängen krympte under mig än någonting annat, för mina muskler gjorde ingenting, det var jag helt säker på. Då klack det till i högra skulderbladet, och sedan kände jag hur även det vänstra var i rörelse!

Det var en enormt underlig känsla. De muskler som rimligtvis måste ha genomfört rörelserna kände jag ingenting särskilt av, utan de tycktes vara i samma avslappnade vila som tidigare. Inte heller kunde jag känna någon tröghet i rörelsen, utan bara just det att kroppens ställning förändrades. Gradvis drogs skulderbladen samman och ryggen blev märkligt varm, medan min bröstkorg höjdes. Känslan var så otrolig att jag faktiskt var rädd ett slag, och någon meditativ halvslummer var det inte längre frågan om; jag låg och blåstirrade i taket och undrade vad sjutton som pågick.

Sedan slog det mig att kroppen nog inte hittar på en massa dumheter som är farliga för mig, sådant är det väl ändå huvudet som gör, så jag bestämde mig för att låta den göra vad den ville och låg kvar. Skulderbladen drogs mycket tätt samman, och jag fokuserade på min magandning istället. Armarna blev varma och det stack i händerna, men andningen lugnade ner sig och gick helt tillbaka till automatik, medan jag lyckades med att inte skifta uppmärksamheten ifrån den.

Sådär låg jag ett tag med stick i händerna, skulderbladen nästan nuddande varandra och en känsla av att bröstkorgen blåsts upp till dubbla sin storlek. Sedan släppte det plötsligt och all ryggmuskulatur slappnade av. Och återigen, även av detta var det enda jag kunde förnimma hur kroppens ställning förändrades. Muskulaturen som arbetade var bortom uppfattande, liksom medvetandets kontroll över den, även om jag antagligen hade återtagit den om jag inte bestämt mig för att låta kroppen fortsätta med vad den ville ha gjort.

När det var över kände jag att jag var trött på att ligga, så jag rörde lite på mig ett slag och steg därefter upp. Särskilt mycket mindre slö var jag inte direkt, men darrighet och huvudvärk var borta. Och jag rörde mig i halvtempo, om det inte förstås var min uppfattningsförmåga som ökat i finkornighet. Det där sista har jag observerat många gånger tack vare musiken och den någorlunda tempokänslighet jag övat upp genom tiderna. Om morgonen går ett spår på en skiva märkbart långsammare än om man lyssnar på samma spår om kvällen, exempelvis.

Yay för det undermedvetna!

Berättelsen om någon halvtimme

Igår eftermiddag läste jag ut en bok. Sedan blev jag sittande i soffan med inga särskilda tankar. Efter en stund flyttade jag mig till fåtöljen och blundade, besökte i minnet kort en plats jag egentligen hittat på för att stå ut med längre kvava bussfärder, och råkade slumra till. Vaknade strax med insikten att det är bättre att slumra i sängen. Så till sängen! Där låg jag sedan klockan arton på min bädd och kunde för allt i världen inte återslumra, hur jag vare sig försökte eller lät bli.

Andas kan ju vara roligt, tänkte jag, nu när jag ändå ligger här och inte tänker i övrigt. Så jag andades, lekte med luften och lät den hamna där den ville i kroppen. Bäst kändes ändå att låta den komma in genom ett andningshål jag hittade på strax under naveln, och sedan gradvis fylla mig tills jag fick luft i huvudet. Sedan ut igen. Litet andades jag också i försök att sluta vara så vänsterögd som jag är, och det gick ganska bra att flytta mig inuti mig så att jag tittade ut genom höger öga istället för vänster, i alla fall så länge jag inte öppnade ögonen för mycket.

Sedan återgick jag till bara andning. Efter en stund började kroppen brumma, bränna, väsnas och hitta på olika saker. Sedan blev magen som en kall vätska som hävde sig, och då tyckte jag det var dags att andas genom tårna istället. Det var så svårt att luften blev till långa trådar som när jag andades in drogs in genom alla tio tår och ut genom huvudet, och när jag andades ut drogs de tillbaka igen åt andra hållet.

Efter någon halvtimmes upptäcktsfärd i andningslandet i sängen blev dags att resa på sig, kände jag sådär spontant som när något inre snarare än jag själv bestämmer sig för att göra något, och så gjorde jag det. Då var klockan nio! Jag hade legat i tre timmar och andats i sängen. Besynnerligt.