Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Faller i fällor

Snabbvisit i hemmet där (fler än bara den här) fredagskvällen står redo på vardagsrumsbordet.

Pausen fylld av tankar om ifallna fällor. De är tre. Till höger i bild är den fälla jag ännu tar mig ur. Till vänster uppmanar mig resultatet av ett sällsynt systembesök att fälla – men jag vägrar och tänker ännu en gång låta håret växa ut till (allra minst) halvmeterslängd. Den tredje fällan är ett fall för sig.

Januari, mars, oktober

Om så myckna förändringar har så litet aldrig skrivits. Inte av mig.

Motvillig och försenad 2012 års krönika

Nä, vet ni vad, åtminstone för ett tag tar jag nog tillbaka mitt tillbakatagande – i vilket fall liten en aning – och orkar inte börja på ny gulbok. Fullständigt funktionslöst hade det ju ändå känts, nu när jag inte skriver i någon omfattning.

Årskrönikor finns till exempel för varje år som j.skriveri funnits (om än inte bland de mycket äldre inlägg som blivit importerade hit), men för 2012 vet väl katten om någon behövs. Aldrig har så många ord funnits på en blogg som så litet skrivits i. Sexton inlägg får jag det till.

Fast skam för den som lämnar sina traditioner.

Första kvartalet

Året inleddes med ett inlägg om att jag inte pratar så ofta. Sedan anmärkte jag på någon annans språk. Därmed var första kvartalet avhandlat.

Andra kvartalet

Årets andra tre månaders parti handlade om hur drömmar – dem när jag sover – verkar vilja påminna mig om mina tidigare liv, och strax därefter skrev jag om att drömmarna – fast dem när jag är vaken – ändrat karaktär på ett förebådande sätt. Först där börjar det bli litet intressant:

Därför borde nu och tiden bakåt flera månader vara en lycklig tid. I och för sig har den inte varit ofin, men detta inte på den grund som inläggets inledning annars kan ge läsaren anledning att tro. Särskilt många vändpunkter har jag faktiskt inte råkat ut för. I själva verkat är det bara en, och den känns det som jag fastnat i. "Strax", känner jag mest varje dag, "strax blir det bättre, för nu vänder det, det vet jag".

– – –

I natt är nog egentligen första gången jag ser tecken på att det faktiskt är färdigvänt och punktpasserat. Här är ett par viktiga varningsklockor: Nattkänslorna kretsar kring längtan i stället för ångest; ett besök hos mor över ett par nätter inger inte längre känslan av att äntligen få vila ut och släppa allt en liten stund (vilket ska förstås som något positivt, eftersom det inte är något jag verkar behöva längre).

Vändpunkten är alltså passerad. Frågan är nu vilket håll jag tänker gå åt. Samma, nästan samma eller något helt annat? Man vill ju gärna, när det känts som man förlorat det mesta man haft, backa och ta alltihopa tillbaka. Problemet är ju bara att det kanske var vad man hade som gjorde att man gick fel från första början.

Och åt vilket håll gick jag? Det vet jag ju nu när några månader förflutit. :-)

Sen var jag på liten safari i sumpskog, i maj, och sedan var halvåret förflutet.

Tredje kvartalet

Vid inledningen av denna enda del av året då det egentligen hände något på bloggen konstaterade jag att inget ännu hänt, samt att jag kunde tänka mig att möblera om lägenheten:

Hittills har året varit det jag skrivit minst både sedan j.skriveri inleddes och minst av alla någonsinnes år jag skrivit. Som vanligt är hindret min oavhängiga (men felaktiga) övertygelse att allt av helheter och detaljer måste skapas med ens, som när flugor krockar med hela fönster åt gången.

Kanske kunde ett miljöombyte ändra inte bara ord på det viset, utan även betydelsen hos mig och min miljö. Härom dagen flyttade jag ju mina två sovrumskrukor till vad som väl räknas som köksfönstret, och flyttar jag min sittesoffa till samma hörn, så jag kan gå dit pepparn blommar och kanske komma att skriva i stället för att sitta mitt emot och låta bli. Men som vanligt när jag får för mig att ta tag, så håller jag för övrigt på med att på det stora hela städa i min eviga röra, och det vill jag alltid ha klart innan någon möblering får lov att bli av.

Från framtiden meddelas att möbleringen blev så bra att jag inte längre kan minnas hur jag hade det innan.

En tredje Spotify-lista blev färdig. Det är den första som snarare visar vad jag helst lyssnar på än bygger på någon tvångsmässig idé om temata.

Augusti öppnades med att det fick vara nog (i ett inlägg som måste citeras i sin helhet eller inte alls). Däremot finns från mitten av månaden en notering som jag faktiskt minns var upptakten till den faktiska ommöbleringen:

Nu flyr inte bara fåglarna. Även getingarna som trott de skulle kunna bo på min balkong har till slut givit upp. I nära två veckor kämpade de tappert med billans innanmäte spillt ut över balkonggolvet. Fredliga var de också; när jag gick ut för att se om de fortfarande hängde i gav de mig inte ens en blick.

I samma veva rensade jag lappar. På en av dem hade skilda tillfällens skriftliga hjälp till närminnet kommit att oväntat samspela i en spontan liten dikt:

Gul lök, 2kr/st.
Potatis 1,5kr/st.

2003 uppskattades de globala ekosystemtjänsterna till 33 biljoner USD per år

Sista kvartalet

När året närmade sig sitt slut fick jag för mig att också den gula boken gjorde det. Jag till och med bestämde mig för att döda den, och trodde här aldrig mera skulle skrivas något.

Så förflöt en tid, och jag kunde inte hålla mig:

Definition av insomnia

Har man Igelkotten Ivar på hjärnan kan man utan vidare ligga i mörkret i mer än en timme och bara stirra i taket. Därför gick jag upp och satte mig här igen.

Det var hela året. För traditionens skull – och till punktlighetens förtret – upprepar jag avslutningsvis min brors nyårshaiku, skriven i efterverkningarna av tolvsslagets affekt klockan 00.41 den 1 januari 2005:

ring för helvete
ring in det nya året
med fylla och kräks

(Det skulle åtminstone ha varit en tradition med den där haikun, men nu när jag kontrollerar saken ser jag att den visst glömdes bort år 2010, och 2011 års krönika har jag uppenbarligen glömt skriva över huvud taget. Tänk så det kan gå när man försöker göra som man brukar.)

Ännu en gång åter igen

Nog mer än drygt två månaders sommarkoma är slut när jag (i år igen) börjar städa och skriva listor innan jag ens hunnit till kaffebryggaren.

Mer än så ska jag inte skriva just nu. Listan är ju fortfarande rätt ostruken.

Akuta vinkelns problem

Jag gillar vändpunkter. Därför borde nu och tiden bakåt flera månader vara en lycklig tid. I och för sig har den inte varit ofin, men detta inte på den grund som inläggets inledning annars kan ge läsaren anledning att tro. Särskilt många vändpunkter har jag faktiskt inte råkat ut för. I själva verkat är det bara en, och den känns det som jag fastnat i. "Strax", känner jag mest varje dag, "strax blir det bättre, för nu vänder det, det vet jag".

Dagens dag har spenderats i ett varierande sällskap. Mor, födelsedags-Jan, hans familj och en av mina morbröder med sin respektive har varit här, där jag är i Lidköping. I morgon åker jag tillbaka hem, eller till ett av alla hem. Flerhemlighet är försvårande för språket, eftersom jag åker hem både när jag åker till mor eller far och när jag åker tillbaka till min egen lägenhet.

Vardagstron att det är i dag det vänder har faktiskt yttrat sig i bloggandet. Hur länge den pågått vet jag egentligen inte, men sådana tecken finns som talar för att det handlar om flera år, eller åtminstone periodvis år för år. När jag gång efter annan skrivit inlägg där jag tycks vilja ta tag i bloggandet igen, då har känslan att "nu vänder det" garanterat redan bott i mig ett tag.

I natt är nog egentligen första gången jag ser tecken på att det faktiskt är färdigvänt och punktpasserat. Här är ett par viktiga varningsklockor: Nattkänslorna kretsar kring längtan i stället för ångest; ett besök hos mor över ett par nätter inger inte längre känslan av att äntligen få vila ut och släppa allt en liten stund (vilket ska förstås som något positivt, eftersom det inte är något jag verkar behöva längre).

Vändpunkten är alltså passerad. Frågan är nu vilket håll jag tänker gå åt. Samma, nästan samma eller något helt annat? Man vill ju gärna, när det känts som man förlorat det mesta man haft, backa och ta alltihopa tillbaka. Problemet är ju bara att det kanske var vad man hade som gjorde att man gick fel från första början.