Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Uteslutningsepistemi

(Inlägget publicerades först på apkonstapel.se)

Den här apans tankegångar står igenväxta efter ett par års träda, men förhoppningar pekar mot en förändring. I väntan på denna återges härmed en förlorad och bortglömd men sedan återfunnen och uppskattad minnesanteckning, en sofism:

* * *

Man brukar [om man är skeptiskt lagd] säga att det finns ett "logiskt glapp" mellan upplevelse och verklighet. Vi kan aldrig säkert sluta oss till att verkligheten är sådan som vi har intrycket av.

Men detta är tokigt. I själva verket kan den ju inte vara det; ett intryck av verkligheten är aldrig samma sak som något "där ute"; objekt och föreställning är olika saker.

I själva verket kan vi alltså sluta oss till att verkligheten aldrig är så som vi föreställer oss att den är. Säker kunskap kan således nås med hjälp av uteslutningsmetoden.

Vit häst är inte häst

Någon gång en sisådär år 325–250 före herr Kristus födelse levde Gōngsūn Lóng. En storartad sofist! Här är min svenska översättning av en av hans få, kanske bara två, bevarade texter. Det andra går inte att förstå alls. Jiàn bái är svårtolkat.

  1. ’Häst’ är vad vi kallar formen. ’Vit’ är vad vi kallar färgen. Att kalla färgen är inte att kalla formen. Vit häst är inte häst.
  2. Om någon söker en häst, så är det tillåtligt att leverera en brun eller svart häst. Om någon söker en vit häst, så är det otillåtligt att leverera en brun eller svart häst. Antag att vit häst verkligen vore häst. I så fall skulle det personen söker i båda fallen vara detsamma. Att vad han söker är detsamma, är att det vita inte skiljer sig från häst. Om vad han söker inte skiljer sig åt, hur kan det då vara fallet att brun häst och svart häst är tillåtligt i det ena fallet, men otillåtligt i det andra? Tillåtligt och otillåtligt, att de motsäger varandra är klart. Så brun och svart häst är ett och samma, då de båda svarar till att »ha häst« men inte till »ha vit häst«. Detta bekräftar att vit häst är inte häst.
  3. Hästar har sannerligen alla färger; alltså finns vita hästar. Antar vi att hästar saknade färg, och att det bara fanns häst och inget mera, hur skulle vi då kunna särskilja vit häst? Så vit häst är inte häst. Vit häst är häst kombinerat med vit. Är häst kombinerat med vit detsamma som häst? Jag säger: Vit häst är inte häst.
  4. »Eftersom du antar att det att ha vit häst är att ha häst, så kan vi säga att det att ha häst är det att ha brun häst, är det tillåtligt?« »Inte tillåtligt.« »Att anta att det att ha häst är annorlunda än att ha brun häst, det är att ta brun häst för att vara annorlunda än häst. Att anta att brun häst är annorlunda än häst, det är att ta brun häst för att inte vara häst. Att ta brun häst för att inte vara häst medan man tar vit häst för att vara häst, det är flygande saker som äntrar bassänger, inre och yttre kistor på olika platser. Dessa är de mest självmotsägande talessätten och förvirrade uttrycken i världen.«
  5. »Vit« pekar inte ut det vita … och vad gäller »vit häst«, så pekar det inte heller ut det vita. Vad som pekar ut det vita är inte vitt. »Häst« pekar ut eller utesluter inga färger, så bruna och svarta hästar pekas alla ut. »Vit häst« pekar ut en färg och utesluter andra; bruna och svarta hästar utesluts alla på grund av sin färg, så endast vit häst pekas ut. Att utesluta inget är inte att utesluta något. Alltså är vit häst inte häst.

Japp.

Det hårda och vita – och min återro

Märkligt är hur efter redan år av filosofistudier jag fortfarade är så starkt färgad av det jag läste innan jag började. Den västerländska, nästan Drittes Reich-likt arkitektoniska uppbyggelighetsfilosofin är ett babelskt torn vars produkt känns som en tautologi, när jag med ens dyker ned i det antikt kinesiska igen.

Faktum är att jag varit litet rädd. Har jag förlorat greppet om dàojiā? Så har jag tänkt, och undrat, har jag fallit offer för hittepå (xiǎoshuō), retorisk förförelse (shuō), och logiskt häxmästeri (biàn)? Är jag Fēn Pī snarare än Qīng Chén?

Men svaret var visst nej, fick jag äntligen reda på i dag. Och ett eftertryckt nej! Högt ut i natten skrattar jag åt sofisten och fredsaktivistens Gōngsūn Lóngs jiàn bái.

’Häst’ är vad vi kallar formen. ’Vit’ är vad vi kallar färgen. Att kalla färgen är inte att kalla formen. En vit häst är inte en häst.

乐趣!

Om tingens lilla natur

I det lilla kan man visst fånga det stora.

Panteistisk praktik tycks vara begränsad till individer som beter sig på sätt de finner vara i enlighet med sakernas natur.

Till och med i ett filosofiskt lexikon, till synes! Så när jag nu kommit att tänka detta, hamnar jag raskt i spörsmål om sakernas natur.

En plebej sade till kungen av Liáng, »Vid att tala om saker, är Huì Shī förtjust i bruket av analogier. Om du inte låter honom använda analogier, kommer han inte kunna tala«. Kungen sade, »Avgjort«. Nästa dag mötte han Huì Shī och sade, »Jag vill att när du talar om saker, så tala direkt, utan att bruka analogier«. Huì Shī sade, »Ponera en man som inte känner till hurdan en dàn är. Om han då frågar, ’Vilka egenskaper har en dàn?’ och vi svarar, ’En dàn har de egenskaper en dàn har’, skulle detta förklara något?« Kungen sade, »Det skulle det inte«. »Om vi då i stället svarade, ’En dàn har egenskaperna, att likna en båge, men med bambu i stället för sträng’, skulle han då förstå?« Kungen svarade, »Då kan han förstå«. Huì Shī sade, »Förklarandet i sig är en fråga om bruket av vad en person känner till för att tala om vad han inte känner till, och på så vis orsaka honom att känna till det. Om du då säger, ’Inga analogier’, så är du över gränsen.« Kungen sade, »Gott!«.

Ur Shuō Yuàn.

Och hur väl klarade sig sedan vår analogiernas hjälte?

Huì Shī använde var dag sin fyndighet i debatt med de övriga, men bara i jämförelse med debattörer i världen var han exceptionell, så är det till slut … Svag i dygd, stark i det yttre, så var hans väg förvriden. Sedd från Himlens och Jordens dào var Huì Shīs förmågor som myggans eller knottets knog. Dock även med hänsyn till yttre ting, vad gjorde de för nytta?

Ur Zhuāngzǐ.

Zhōu var förstås litet bitsk emellanåt, till och med mot sina vänner, dit Huì Shī brukar räknas, men detta var det nog inte Zhōu som skrev.

Jag tänker, alltså finns du

(Inlägget publicerades först på apkonstapel.se)

Så sent och lustigt om kvällen har jag det, att jag sitter och tänker filosofi helt för mig själv. Till skillnad från resten av kvällen, som antagligen inte tänker på filosofi, för jag har svårt att kvällar sysslar med sådant.

Vad som slår mig här i kvällen är att cogitot är litet tokigt på ett sätt. Descartes, stackaren, mediterade och tvivlade. Så djupt tvivlade han, att de egna sinnesintrycken föll i onåd: »En ond demon kan det vara som matar mig med alla intryck! Inget enda kan jag vara säker på. Ack så jag tänker.«

Så tänkte han. Men med den sista tanken där så klack det till i honom, och hans egos dunkla djup rapade upp en enda säker vetskap: Jag tänker, jag är.

Nästa steg för stackars Descartes var att som tänkande jag allena bevisa Guds existens, och genom honom få en grund att ställa resten av världen ovanpå. Och därmed föddes vår nutida inkarnation av tanken om den inre och den yttre världen, som fortfarande plågar folk som mig när vi ska sova. Den visste var den tog.

Just nu i kväll så tycker jag med ens han tänkte tokigt. För att vi ska vara osäkra på vad som finns i den där »yttre världen«, vilket vi ju ska som goda nutidsapor, måste vi ju förutsätta detta att det finns en yttre värld. Vad sjutton fick vi det ifrån? Så sällsamt.

Men att vi slutar anta sådana dumheter medför inte någon solipsism – alltså det att bara jag är vad som finns – som man väl skulle kunna tro, om man inte tänker efter. Alldeles för uppenbart är det nämligen att jag inte är det enda som existerar, för tänk, det finns mer i världen, än vad jag känner och känner till. Det kan jag faktiskt veta, inte för att jag bara hur som helst antar att något annat än jag själv finns, utan för att begreppet »tänka« annars vore obrukbart för tanken.

Så här: Jag tänker, jag är, och om jag vore det enda som fanns, så skulle vad-jag-tänker, vad-jag-är och vad-allt-är vara samma sak, och därför samma tanke. I en sådan trång miljö finns inget utrymme för det icke tänkta. Hur skulle jag då, i en värld av enbart mina egna tankar, kunna föreställa mig det icke tänkta och vad det är att inte tänka? Det skulle jag inte. Och om jag inte kunde föreställa mig att inte tänka och det icke tänkta, hur skulle jag i sådana fall kunna föreställa mig vad det att tänka är och vad det tänkta är? Det skulle jag ju inte alls, det heller.

Och därför har jag bara att ta för givet, att eftersom jag tänker att jag tänker, så finns något ytterligare i världen, mer än bara vad jag tänker.

Är då inte detta en ny yttre värld? Nej! För varför skulle detta av mig icke tänkta i sådana fall vara ständigt självständigt från vad jag tänker? Sådana helt ogrundade antaganden vill jag inte veta av.

Så bland det som existerar, men åtminstone i nuet inte är bland mina tankar, är det så att där kan finnas en Kartesius vid detta laget rätt lakoniska demon? En hemsk men trött, som matar mig med lömska, rätt sömniga intryck, så att jag får för mig att jag sitter här i soffan när jag tänker att jag tänker, medan det i själva verket bara är en bluff. Jo, för oavsett det att jag tänker att jag tänker, något som jag faktiskt vet, så kan jag också sitta var som helst i övrigt.

Kom nu alltså den här yttre världen sorgligt åter, fast som okunskap i stället? Min demon kan jag inte förneka. Men att han skulle sitta i någon »yttre« värld och mata mig med intryck, trots att jag själv är i en annan, »inre« värld, det har jag inga skäl att tro. Det är ju nämligen just så, att mina intryck, som jag får av min långtråkiga torterare, är också dem jag faktiskt erfar.

Så vi är alltså två här i min inre värld, jag och min demon. Dessutom har han dålig fantasi.