Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Flocklivet

Står med avfärden avbruten i hallen, ena foten i skon och den andra i handen, och försöker artbestämma känslan som stannat mig. Som när ugnen glömts påslagen; någonstans i sinnet lyser en diskret liten lampa för att indikera sakernas tillstånd, men jag hittar den inte.

På ett infall lägger jag skorna åt sidan, kliver tillbaka in i köket och tar fram kattornas blötmat. Nu gör jag processen extra långsam och ljudlig. Två ögon granskar mig på håll, utan att komma fram.

Två. Det ska vara fyra. Maten får stå och bussen får vänta. Inte under möbler, inte bakom gardiner, inte under täcket -- jag kollar till och med på balkongen fastän det bara stod öppet några sekunder.

Men när jag öppnar linneskåpet flyger något tabbymönstrat ut och tvärvänder runt hörnet in i sovrummet.

Så, nu kan jag gå till bussen.

En liten påminnelse

Här är en liten påminnelse om att det statliga våldsmonopolet i Sverige förvaltas av djur (och kanske ett bidrag till nästa VM i flertydighet).

Polishundar är inte några polistjänstemän i lagens mening, men deras innehav av våldsmonopolet innebär att de i praktiken ändå bör räknas som ett slags statliga tjänstemän.

Tyvärr gör de det med ett av naturen sämre omdöme än många poliser.

Polishund bet ihjäl Elvis i villaområde

Rubriken "Polistjänsteman bet ihjäl Yorkshireterrier i villaområde" ligger liksom alldeles ivrig och väntar på tungan.

Den bitande hundens duglighet i tjänst har sedan det inträffade prövats och bekräftats under kontrollerade former, skriver Nerikes Allehanda:

Hundföraren fick en erinran och polisen kom efter tester fram till att man kan fortsätta använda hunden. Attacken på Elvis förklaras med att polishunden blivit överraskad och att dess naturliga instinkt tog över.

Tyvärr utnyttjar polisen hundar även under okontrollerade former, där deras duglighet och omdöme inte prövas.

Från morgonens överflygning till privatekonomi

Gässen, varje dag väsnas de, far förbi som utryckningsfordon där dem som inte förstår bättre tar sig för att bo. Nu flyr inte bara fåglarna. Även getingarna som trott de skulle kunna bo på min balkong har till slut givit upp. I nära två veckor kämpade de tappert med billans innanmäte spillt ut över balkonggolvet. Fredliga var de också; när jag gick ut för att se om de fortfarande hängde i gav de mig inte ens en blick. Vore det inte för balkonggrannens småtting hade jag låtit dem hålla låda säsongen ut.

Ett förfärligt intrång väntar även mig nu i veckan. Någon dag ska de in och borra i väggen. Teve-kontakten – ännu aldrig använd sedan jag flyttade in – ska kompletteras med ett vanligt nätverksjack och därigenom stadsnät. Gör jag mig sedan av med Telia så gör jag mig också av med ett par hundra mindre varje månad. Rätt opjåkigt.

Nä, jag tänkte inte skriva något intressant den här gången.

Berättelsen om räddad fågel

I en garderob hade jag ställt undan en tom skokartong. Syftet vad glasklart: Vi hade mycket stora altanfönster där jag bodde då. Det var efter ett fältbiologläger på Öland, mitt i sommaren och fullt av både dumheter, feber, roligt och en eller annan knölsmörblomma. En av aktiviteterna var att besöka fågelobservationen vid den södra udden. Vi fick följa hur en man försiktigt plockade loss en fågel ur det fina nätet, bar in den till sitt arbetsrum, vägde den, ringmärkte det ena benet, och sedan stoppade ned fågeln i ett övertäckt hål i arbetsbänken. Strax flög den sin kos utanför fönstret, för hålet var ett rör som ledde ut i friheten. Han berättade också hur man räddar fåglar som krockat med fönsterrutor.

Och nu inträffade just detta. En stackars pippi hade flugit rakt in i ett altanfönster och låg utslagen på marken. De flesta som gjort så tidigare hade legat där och dött, men den här tänkte jag att det skulle bli annorlunda med.

En ren handduk fick ihopvikt bli till en liten bädd i kartongen. Sedan bar jag ut kartongen till fågeln, lade den där i, lade på locket och bar högtidligt ned den lilla sarkofagen i källaren, till det mest avlägsna, mörka och tysta rummet där nere. Där fick den vila.

Vad som händer när man gör så är mystiskt. Fåglar som kolliderar på det här livliga viset får i regel hjärnblödningar, och det är därför de dör. Men om de snabbt förflyttas till en helt intryckslös miljö, så börjar hjärnan att snappreparera sig själv. I nio fall av tio skulle det rädda livet på fågeln, hade han sagt, mannen på Öland.

En halvtimme senare var det dags att prova om det som fågelobservatören sagt verkligen stämde. Jag gick ned och hämtade lådan, gick ut i trädgården och lyfte på locket. En yrvaken pippe tittade upp, och verkade inte riktigt förstå vad som försiggick. Jag petade den lite på ena foten, och då spratt den till, tog ett skutt, och sedan flög den kvickt i väg.

Så var det med det.

Ledigheten lever

Koko

Är i Karlsborg och gör andra särskilda saker än de jag brukar. Gorillan på bilden är Koko. Koko kan prata med teckenspråk, skriva några ord och förstår rätt så mycket talad engelska. Hennes tre största önskningar är att få flytta till Maui-reservatet, att få en gorilla-bebis och att människor ska vara snälla, både mot varandra och mot gorillor. Det sista tänker jag försöka mig på!