Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Liten analogi med båt i

Just i kväll är strömlöst i min lägenhet. Med kallhyra fördjupas boendeproblematiken, som annars redan visat sig komplicerad av långt fler dimensioner än bara dem som handlar som städning och kattor. (Sådana små liv förresten, det visste visst inte bloggen att jag hade förrän nu.)

Nyss lade jag förresten märke till att nästa hyra bara är en halv. Efter fem år i samma koja blir boandet billigare i fyra veckor eller så. När jag tänker bakåt är min lya som ett skepp jag farit ut i livet i. (Inuti mig finns en plats av samma hemhelighet dit nästan ingen når, som är min exkursionernas i det sociala livet säkerhet numera.) Utöver nya och nygamla besök ombord finns sedan i år och i vår alltså även skeppskattor.

Så här i glappet mellan läggdags och sömnighetens intåg sitter jag i kväll med värmeljus och tänker att jag vill skriva något om människor. Kanske vill jag skriva litet om ännu en omvandling av mig själv också – ytterligare ömsning i den redan långa raden – och om det där med boendeproblematik. Men jag hittar bara känsla när jag gräver efter orden.

Skriveriets tystnad är ganska svår att bryta. Så apan får väl ta till paddel vad nu näven redan råkar gripa om, och ro ihop det hela ungefär så här: De känns bra, människorna.

Utan att ens luta mig mot rodret känner jag tillförsikt, och låter båten strömlöst driva vidare under nattens himmel och tystnad. Hellre flyta samman än ro iland.

Nog nokturnalare än du…

…är jag, för rätt nyss stod jag opp efter nära åtta timmars ickevaka. Målet får bli 22 timmars vaka, vilket ger mig 21 kvar att genomföra. Kannan kaffe kvällens uppvaknande fått att föranleda är utöver det vanliga och borde täcka de första tio timmarna.

Till vad ska jag ha natten? Helst skulle jag vilja (så som tidigare omtalat) städa och möblera – som fullmånen för häxkonstnärer tycks det syssloslagets energifält extra starkt i natt – men då bröttlar jag med säkerhet så att min granne under golvet faller ur sitt sovhumör.

Så i stället får jag läsa, koda och kaffa. Mums.

Baktankar

Nu bakar jag kvällsbröd, lyssnar på musik och hittar en tanke.

Sova dagtid och sova ut gör mig gärna med nostalgi. Medan brödet jäser kom jag nyss på varför. Varje morgon väcks jag av min punktliga telefon som spelar musikstumpar – litet för ofta dagens enda stumpar – och kliver matt av nysömn ur sängen, så utschasad av att sova att jag glömmer bort vad jag drömt.

Så är det varje dag och sedan väldigt länge, för jag är veckolös och saknar vardag. När jag däremot sover ända ut eller vaknar ur en väckolös tupplur, någon gång en eftermiddag eller kväll av egen rytm, så dröjer intrycken in i vakna helglösheten. Där jag är när jag sover, var det nu är, hänger allting samman men ingenting på något särskilt sätt med någonting annat (som deg är). Platser är på andra platser, personer är varandra och vad som händer är ur både min vakna morgondag och från tiden då jag fortfarande hade samma slags glasögon som Carl Bildt när han var statsminister.

De enda oföränderliga verkar också vara de färgstarkaste delarna av mitt drömmande: lägenheter jag bor i och känner igen men aldrig sett förut, trånga femtiotalshissar och bortglömda källare mellan hus och förfallande befästningar, och så barndomsminnen – långa som romaner dyker de upp utan förvarning ur minnesmaskinen, utan att ha funnits tidigare eller handla om något som hänt. Jag tror mitt sovande söker vägar ut ur sättet det är nu, till andra som det varit eller inte varit på.

Då blir jag med nostalgi. Förblandningen av varelser, av platser jag bott eller inte och känslor jag i år åt gången eller aldrig levt av släpar fram känslan i medvetandet. Sedan vaknar jag med den där och gör kanske något drastiskt, som att baka bröd.

* * *

Apropå-lista med Marc Copland: Cavatina, The Bell Tolls och Dark Horse.

Baktänkt

Om min namibiska balkong

Inför kvällen ser jag ett naturprogram med namibiska elefanter. De lever sina liv i en otäck utomhusmiljö, den namibiska, för där finns vare sig savann eller vatten, så som man kanske skulle kunna tro när man tänker på Afrika, utan bara klippor och grusig öken. Rynkigt och mödosamt trampar de uppför den uttorkade flodbädden på jakt efter gräsrötter eller något annat som går att äta, uttorkade från strupens djup till snabelspetsen i den sjudande luften.

I min lägenhet råder en förnämlig svalka, som jag måste lämna för att gå till butiken. Där ute lyser den grymma solen på min förstugetrapp, som på dessa stackars elefantkrakar. I samma ögonblick som jag kliver ut slår värmen mot mig som en indisk sensommar, och solen gör mig blind. Jag pustar och kisar som en dromedar i saharisk storm.

Detta är det värdelösa med sommaren. Befriad från allt isolerande hår, i avklippta jeans, och barfota för att inte lyfta rakt opp som en varmluftsballong i kvav eftermiddagsstiltje, känner jag mig ändå inte särskilt bekväm där ute. Lika illa var det på balkongen i morse när jag ställde ut ett par plantor som visst ska trivas i värmen. Inte för att jag förstår hur de kan göra det.

Butiksgolvet är åtminstone svalt, så jag velar runt där inne några extra varv, för att samla på mig svalka inför de två- eller trehundra oundvikliga stegen tillbaka hem.

Skuggan och svalkan där hemma, när jag kommer dit och kan tömma kassarna i kylskåpet, är en befrielse.

Men sedan kommer jag inte till ro igen. Att det ska vara så förbaskat varmt! Jag lider med alla elefanter på flodbäddsvandring när jag ser ut genom balkongfönstren på mina märkligt funtade plantor.

Sedan hämtar jag en Mariestad ur kylen och gör dem sällskap.

Västerstaden har en annan policy

Min förra lägenhet var väldigt fin att bo i. Så trevlig var den, att jag stod ut med brummandet om nätterna när traktens trettioåriga pojkspolingar åkte jättefort omkring i sina skrytbilar (vilket jag senare blivit varse resulterat i lyktstolpar med ovanligt dyrt omslagspapper av plåt).

Vad jag däremot inte stod ut med var att det skulle bytas hyresvärd, till den som rankas sämst i Västsverige – och snart även Örebro, nu då. Nattsömnen tog större stryk av deras rykte än av nattbullret, och mina fantastiska gavelfönster slutade intressera mig.

Så jag flyttade därifrån. Det var väl litet överkänsligt av mig? Ja.

Men det var befogat. Efter att de tog över lägenheterna har Västerstaden slutat städa tvättstugor, tömma papperskorgar, städa gator, gårdar och trapphus, och om man anmäler något fel så händer ingenting alls.

Har man annan fast inkomst än lön så får man vare sig flytta in eller teckna om kontrakt som går ut, och de knackar dörr och frågar om man går på socialbidrag. De som inte har vett att svara nej får veta att de inte är välkomna att bo kvar.

"En annan policy" kallas det visst. Om Västerstaden inte vill konkurrera med Öbo genom att ha samma policy, utan en annan, som man tjänar pengar på, så "har vi problem" säger den lokala moderaten. Min humormuskel förskrumpnar fullständigt.

Men flytta gjorde jag i alla fall, till en lägenhet utan en annan policy.