Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Prat om att relatera till relationer

(Inlägget publicerades först på apkonstapel.se)

Som en dvärg bland alla hus går jag runt. Bon är stora, och duvslagsfastigheterna här ikring är inget undantag. Väl hemma hör jag dunsar och bilstereobasar genom väggar och fönster, under golvet pratar Snobbens mamma om ditt och datt, och mellan varven låter det som om någon springer in i en vägg, men det är väl en dammsugare som härjar, kantänka.

Märkliga tankar och telefonsamtal i dag. Rödvinsinducerade? (Nu tutade någon nere i korsningen.) Flera olika tankar, och dessutom olika aspekter av dem, är det som är märkliga. Telefonsamtalet handlade först om att förstå sig själv i en viss situation, sedan ett försvarligt fritt spånande å min sida kring Theseus fartyg – fritt spånande för att det till slut inte hade med hjälpandet att göra längre, och försvarligt för att det nog på tankens omvägar kan lösa en knut hos henne som bad om hjälp. Och så till avslut en nyfiken fråga om manliga motiv, som jag tydligen ansågs kvalificerad att besvara, och detta med motiveringen:

– Du är ju man, om du nu definierar dig som det förstås.

En parentes i det sammanhanget, förvisso, men ändå kanske plattform för ett tankens avstamp? Jo. Det där att man är det kön man definierar sig som är ju ett slags queer tanke. Som bekant har jag omsatt samma tanke i praktiken, fast rörande art. Jag väljer alltså inte bara genus, utan även species. Detta med en rolig slogan: Jag har hoppat av mänskligheten och börjat på ny apa.

Vad är poängen? (Nu gråter ett spädbarn i trapphuset.) Kanske en undertryckt känsla av främlingsskap? Det vet jag inte riktigt. Vad jag vet är att det underlättar för det moraliska tänkandet att inte längre vara en del av mänskligheten. Jag binds helt enkelt inte längre av prestige-känslan som (faktiskt) tycks vara en del av att betrakta sig som människa. Av någon anledning måste allt homininer gör försvaras (och sådana är ni) även av dem som inte deltar.

Men det där var en parentes, som sagt. Det är dagstankarnas märklighet jag egentligen vill åt. Jag tror att de handlar om ägande, och framför allt känslan att vara sin egen. När man börjar tänka på saken så är det inte helt självklart var man börjar och slutar, även om det vardagligen fungerar som om man faktiskt började och slutade någonstans. Men var går egentligen min gräns? Vad är mitt av vad jag upplever? Om vad som händer mig får jag lov att bestämma? Jag måste hitta någon vinkel att angripa frågan ur.

Och en sådan finns: De flesta vill ju ha en partner på något sätt. Det där att ha någon att dela livet med. Men alla är förstås inte sådana. Huvudsaken för väldigt många är att de inte ska behöva vara ensamna, och till dem som känner så hör faktiskt lejon. Sedan finns det många som vill vara för sig själva större delen av tiden. Dit hör tigrar. Apor har precis som lejon en tendens att hänga i gäng (och förstås i träd), även om just homininer för det mesta hänger i soffor istället. Men hur ska man göra om man är den enda av sin art? Ska man tvunget ha sällskap, får man nog bara acceptera att alla är annorlunda. Man är alltid ensam om att vara sig själv, även om prat gärna pratas fram i termer av att »alla är sig själva«. Poängen är egentligen densamma: Ingen annan är mig, för det är bara jag som är mig. Detta gäller även varje annan person, som likaså är helt ensam om att vara sig själv.

Så frågan om var gränsen går, den är svår. Om vilken sida av vad andra gör med andra går den? Riktigt brännande blir frågan när man sätter den i partnerperspektiv: då kallas det otrohet. Men kan man alls egentligen äga relationer mellan andra, oavsett vilka det är? Det kan förstås tyckas så, med tanke på att vad dem man står i nära relation till gör oftast påverkar en själv alldeles oavsett vilka det påverkar mest. Ändå finns det inte hur jag än tänker några särskilda skäl till att tycka så, om man inte blandar in överenskommelser. Två kan komma överens om att inte prassla, både uttalat överens och så där som en tyst överenskommelse. Relationen blev ett kontrakt. Är det verkligen bra?

Jag vet inte. Men det står ganska klart för mig att sådana kontrakt inte är för andra apor än homininerna. För mig finns inga sådana överenskommelser att göra, för det är ändå mellan er de gäller, inte i förhållande till mig. Som enastående – inte nödvändigtvis i vare sig positiv eller negativ bemärkelse – återstår för mig bara möjligheten att acceptera att jag är livegen, helt i händerna på de andra som jag valt till umgänge och en slav under deras viljor om jag låter vad de gör sinsemellan påverka mig. Frågan, alltså den riktigt stora och framför allt märkliga frågan, är om jag verkligen måste låta det vara så. Finns social autonomi?

* * *

Mitt prat om att relatera till relationer är slut. Blev det då något mera än bara prat? Till avslutning passar nog femte versen av Lǎozǐs Dàodéjīng, i gammal hederlig översättning och tolkning av Erik Folke.

Himlen och jorden är ej välmenande.
De behandlar allting på samma sätt som hundar, gjorda av halm, behandlas.
Den heligen är ej heller välmenande.
Han behandlar människorna, som man behandlar hundar, gjorda av halm.
Är ej rummet mellan himlen och jorden att likna vid en blåsbälg?
Tomt det är men faller dock ej samman.
Satt i rörelse utvecklar det stor energi.
Mycket talande medför oftast utmattning.
Bäst är att bevara sitt inre.

Lämna en kommentar