Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Litet manifest för autofilin

Med ett inlägg och tre skräpkommentarer riskerar denna ännu en ytterligare gång omstartade blogg att inte bli mycket mer än bo för spindlar. Därför tjuvkopplar jag med en tjuvredigerad text ur arkivet, fullt aktuell sedan 28 september 2011.

Egologi och självbedrägeri

Min läsning kommer alltid på ända. Det finns en lista över böcker jag tänkt att jag ska läsa. Böckerna är alfabetiskt sorterade, för att listan inte ska framstå som någon hotfull auktoritet. Annars hade jag säkert sorterat dem i någon tänkt läsordning, vilket hade lett min obstinata person att raskt ignorera listan. Ordblindhet och dekadens hade blivit följden. Men tyvärr hjälper det ändå inte helt att ha en lista. Kanske kan jag helt enkelt inte finna mig i att följa litteraturlistor, hur de än sorterats. I regel råkar jag ju sitta och läsa något helt annat än det som står där. Just i kväll är det Gandhi jag läser – vilket händelsevis kom att passa riktigt bra, för i huvudet föll strax en pusselbit på plats.

Fundera över frågan: I ditt sätt att leva, vilken är din högsta princip? Medan du funderar kan jag försöka förklara vad frågan egentligen betyder.

Ingen människa lever nog helt i enlighet med sin livsfilosofi, om personen nu ens har någon, så det räknar jag inte med att du gör heller. Men låt oss låtsas att det faktiskt finns en livsfilosofi, som är sådan, att allt du gjort och gör, alla dina val av yttre och inre handling, beskrivs som riktiga av denna filosofi. Vi föreställer oss med andra ord en livsfilosofi som säger att du ska vara på ett sätt, som du händelsevis också råkar vara; den säger alltså inte "var bara som du är, lilla vän", utan beskriver i stället vissa principer som tillsammans leder fram till att allt du gjort varit rätt, och att allt du kommer göra kommer att vara rätt. Vilka principer skulle det då kunna handla om?

Detta är vad frågan handlar om. Eller närmare bestämt: Vilken av dessa principer är högst, högre än alla andra? Det ska vara en princip som du aldrig skulle kompromissa om.

Tänker man efter ett slag, så säger man kanske "sanningen" till slut. Men det är sällan sant. Till och med när man är på sitt allra sanningsenligaste humör och aldrig ljuger eller undanhåller det relevanta, så lurar man åtminstone sig själv, till någon grad. Den insikten är förhållandevis lätt att nå som tredje person, medan det är betydligt svårare att inse exakt vad som händer i en själv när man lurar sig: man skyddar sig. Vad som är sant kompromissas bort i undermedveten kohandel, så att man väljer något mera passande att tro på, på samma sätt som vissa väljer att tro det är sant som gagnar deras popularitet eller privatekonomi, eller skyddar dem från exempelvis xenofobins härjningar.

När man stöter på någon av dem, alltså de där som verkar hålla till exempel pengar högre än sanning, känner man väl vanligtvis att USCH. Men samtidigt glömmer man bort att tänka på att de kanske lurar sig själva också, på så vis att det de valt till "sanning" faktiskt är vad de själva tror är sant. Efter bästa förmåga.

Det är i den här parallellen som vi är något intressant på spåret. Vi lurar oss själva att något annat är sant, än vad vi egentligen inser, för att värna eller skydda oss. Likadant gör vi i våra sociala relationer, där vi hittar på självbilder som vi försöker leva upp till. De är ofta smickrande eller åtminstone passande för stunden, för att få en fin relation, ett gott anseende eller något. Ju djupare man mediterar över det här och granskar sig själv, desto mer förstår man hur djupt detta självbedrägeri faktiskt går, och ju mer man förstår detta, desto mer uppskrämd blir man. Till slut orkar man inte tänka på saken längre, utan föreställer sig en trevligare sanning om sig själv.

Den högsta principen i en normal livsfilosofi är alltså värnandet av egot. Med det syftar jag inte på egoism och själviskhet, utan på detta enkla i att vi kan kompromissa med vilka principer som helst, utom den att vi måste skydda oss själva från vårt eget förakt. I handling är det vanligtvis så vi agerar, så den här livsfilosofin vi låtsas finns, som konstitueras av vårt faktiska leverne, inbegriper helt enkelt att detta är det högsta goda.

Skulle man råka komma på det någon gång ibland, så känns allting hopplöst, för hur hittar man egentligen ut ur den situationen? Det gör man inte, tänker man, och så glömmer men alltsamman igen, eftersom det var så obehagligt.

Men Gandhi hade faktiskt en lösning, som jag dessutom sett formulerad av andra tänkare och med andra ord, utan att riktigt kunna få grepp om det tidigare. Man måste börja med att tycka om sig själv oavsett hurdan man är, vilket är något helt annat än att tycka om sig själv sådan som man faktiskt är, eftersom poängen är att man villkorslöst ska tycka om sig själv. Alla våra upplevelser och relationer kanaliseras genom egot. Den som flyr från sitt ego för att vara en bra medmänniska går åt fel håll, och börjar demonstrera sin förträfflighet, i ett försök att övertyga sig själv i minst lika hög grad som omvärlden. (Man kan här dra en parallell till Zhuāngzǐ och att sann ödmjukhet inte är ödmjuk, eller kanske snarare att den verkligt ödmjuke inte håller på och ödmjukar sig.)

Det bästa man kan göra för sin omvärld är att villkorslöst tycka om sig själv. På så vis kan man betvinga självbedrägeriet och sluta kompromissa om åtminstone sanningen – för av allt man kan köpslå om är sanningen just sannerligen det dummaste att välja. På köpet tycker man lättare om andra och blir snäll som pepparkaka.

Kvar att besvara är nu bara frågan varför jag inte kan hålla mig till min läslista.

Rensning, rening, resning

(Här blev skraj av min eller mitt inres offentlighet, gömde undan allt gammalt och började på nytt skriveri.)

Äntligen litet resonlig raderade jag alltsamman – eller arkiverade – och börjar på ny bula, eller bulor förresten. Livet går på tå i nervös förväntan inför ett förverkligande av vunna självinsikter, och inom mig finns åter något slags (bara tre–fyra år försenad) lust på orden medan jag inte är särskilt utom mig längre.

Visst får man väl börja om, så här mitt i?

Citatackumulat.

Den kanske enda goda verkan Facebook varit orsak till består i hur en liten samling citat efterhand ansamlats. Så särskilt många andra fördelar ser jag inte, och vid årsskiftet är det nog adjö.

* * *

”If one studies too zealously, one easily loses his pants.”
(Albert Einstein)

”The question of the rights and wrongs of a particular war is generally considered from a juridical or quasi-juridical standpoint: so and so broke such and such treaty, crossed such and such a frontier, committed such and such technically unfriendly acts, and therefore by the rules it is permissible to kill as many of his nation as modern armaments render possible. There is a certain unreality, a certain lack of imaginative grasp about this way of viewing matters. It has the advantage, always dearly prized by lazy men, of substituting a formula, at once ambiguous and easily applied, for the vital realization of the consequences of acts.”
(Bertrand Russell)

”Words empty as the wind are best left unsaid.”
(Homeros, "epic poet")

”Relax! What is mind? No matter. What is matter? Never mind.”
(Homer Simpson)

”My computer isn't responding when I click an icon. I click again. Nothing. So I click it really hard 30 times in a row. Now the computer decides to respond. Clearly, the computer can read my frustration, and therefore hurries to open the 32 firefox windows I requested.”
(/.#590661)

”För att vara djup är det nödvändigt att vara långtråkig.”
(C. S. Peirce)

”It is a damn poor mind indeed which can't think of at least two ways to spell any word.”
(Andrew Jackson, Förenta staternas sjunde president)

Uppenbarligen citerar jag bara män.

Anemone Hepatica

av
alla tio tusen ting i natt
och stormens halvskugga
är rötter

all
min inre syn är fylld av rötter
å den ena sidan dem som fäster eller brister
och så dem som å den andra griper djupare (i väntan eller
bara för att det är gripa rötter gör?)
det är höst och knappt ens märkbara inunder löv (och sedan snö)
försakar bristningsklara och små färglösa paket av tyst förväntan
en alls inte obetydlig del av sina liv

”Efter blomningen är stängeln böjd mot jorden. De små
frukterna blir därför liggande i moderväxtens närhet.”

de väntar ut (fast vinter, inte storm); kan någon annan tanke vara deras ro?
tätt kruande, där under snö och löv

alldeles redo att ta spjärn mot allt omkring sig, skjuta stjälk så snart
som tjälen släppet greppet och en ännu kylig, lätt spaljé av
solljus tar till sitt det vinterrum som tomt på allting utom
sina sega barr- och stamtapeter nästan obebott har stått i ro

åt dem gör jordens lutning varje år en klätterställning som
de klänger litet upp i, skapar färg och samlar insekters besök
i tiotusental

tätt sammankurade där under snö och lön, kan någon annan
tanke finnas för dem?

ur stormens halvskugga och
alla tio tusen ting i natt
är all min inre syn fylld just med rötter

våra ålderstigna,
säregna och nästan liten sägenlika sådana
å den andra sidan alla unga,
dem som ännu griper djupare och djupare och fäster

Januari, mars, oktober

Om så myckna förändringar har så litet aldrig skrivits. Inte av mig.