Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Liten analogi med båt i

Just i kväll är strömlöst i min lägenhet. Med kallhyra fördjupas boendeproblematiken, som annars redan visat sig komplicerad av långt fler dimensioner än bara dem som handlar som städning och kattor. (Sådana små liv förresten, det visste visst inte bloggen att jag hade förrän nu.)

Nyss lade jag förresten märke till att nästa hyra bara är en halv. Efter fem år i samma koja blir boandet billigare i fyra veckor eller så. När jag tänker bakåt är min lya som ett skepp jag farit ut i livet i. (Inuti mig finns en plats av samma hemhelighet dit nästan ingen når, som är min exkursionernas i det sociala livet säkerhet numera.) Utöver nya och nygamla besök ombord finns sedan i år och i vår alltså även skeppskattor.

Så här i glappet mellan läggdags och sömnighetens intåg sitter jag i kväll med värmeljus och tänker att jag vill skriva något om människor. Kanske vill jag skriva litet om ännu en omvandling av mig själv också – ytterligare ömsning i den redan långa raden – och om det där med boendeproblematik. Men jag hittar bara känsla när jag gräver efter orden.

Skriveriets tystnad är ganska svår att bryta. Så apan får väl ta till paddel vad nu näven redan råkar gripa om, och ro ihop det hela ungefär så här: De känns bra, människorna.

Utan att ens luta mig mot rodret känner jag tillförsikt, och låter båten strömlöst driva vidare under nattens himmel och tystnad. Hellre flyta samman än ro iland.

Det socialrelativa jagets cellulära delbarhet

Genom den här gula högen av lappar kan några flerårigt långa tankar om det sociala jagets delbarhet spåras. Här finns funderingar i tankerummet mellan (en enda) djup relation och (flera) grunda relationer, om konsten att kapsla in det (egentligen endast) ensamheten överskjutande eller kring den egna sociala autonomin vid relationer i andra ledet.

Avgörande för nuets nya själv- och tankebildning är (vad som känns nästan klart att benämnas) en insikt, om att min totala omfattning i mina relationer till andra inte är en statisk summa; mellan flera är jag inte diskret utan cellulärt delbar.

Som allt levande gör jag av min omgivning en mig inre energi eller livskraft, som sedan utökar min omfattning och gör mig större. Sådan är den cellulära delbarheten hos jaget, eller väl egentligen hos känslor som vänskap och kärlek inom och mellan mina relationer, att ju fler som delar desto större potential för ny energi, och ju mera ny energi desto mera av mig finns att dela.

Frågan ifall kakan kan både ätas och behållas (i stället för att kastas upp igen, vilket ställd på det sättet frågan ju tycks antyda är alternativet) är alltså inte bara svårbesvarad, vilket vi väl redan visste, utan helt enkelt fel fråga att ställa, och det eventuella svaret saknar nytta för vad som egentligen är problemet.

Så vad är då egentligen rätt fråga? Det måste vara hur den där energin ska alstras. (I steget mellan "desto större potential för ny energi" och "ju mera ny energi" är det potentiellas förverkligande den enda variabeln.)

Den enkla instruktionen för den som vill räcka till åt alla sina relationer (och åt dem den relaterar till) är alltså att inom varje social relation (och kanske även i det icke-sociala livet) i första hand söka och förlösa all potentiell energi. Denna enda instruktion kan kanske vara en komplett manual.

Tesen om det socialrelativa jagets cellulära delbarhet är att om bara varje relation är (netto)givande så finns inget alternativ med samtidigt både färre och djupare relationer. Kakans storlek står i direkt proportion till antalet hos dem som delar på den.

Den förbannade kvaliteten

”Ska man göra något så ska man göra det ordentligt.” Attityden är nemesis till konsten att låta de skrivna orden direkt följa tankarna, och därigenom till den här bokens själva föresats. Bara den föregående meningen tog många minuter att formulera, för den ville inte bli som jag ville att den skulle.

Jag älskar och hatar kvalitet. Särskilt känslan för kvalitet är föremål för mitt kärlekshat. Diskrepansen som uppstår när handlagets utveckling inte håller jämna steg med omdömets utgör omfattningen hos det som kallas prestationsångest.

Numera finns digitala verktyg som spårar och rättframt presenterar varje förändring i en tillblivande text. Avståndet mellan…

Och så ringer den jävla telefonen. Klockan är alltså tjugo i tolv en söndagskväll. För första gången på (händelsevis exakt) 555 dagar har jag lyckats klämma fram tillräckligt med initativkraft för att skriva något. Mot alla odds visar sig texten ha en tydlig vilja, men jag avbryter den för att prata med en telefon i stället. Nu spårar den väl ur.

* * *

Vi ska se. De digitala verktygen var det visst. Med redigeringshistoriken som verktyg kan avståndet mellan handlag och omdöme (eller mellan snille och smak) mätas. Vid varje förändring i texten tillkommer vissa ord medan andra sållas bort. Vad jag ville ha sagt när telefonen ringde var att skribentens prestationsångest har ett matematiskt mått, i kvoten av antalet förkastade tecken genom antalet tecken i den slutliga texten.

För alla de texter som påbörjas utan att avslutas är kvoten lika med oändligheten. Nagelfarandets gradskala har således ingen övre gräns, vilket torde kännas bekant för alla som någonsin drabbats av den antiklåda som skrivkrampen är. (Anti-klåda, inte antik-låda.)

Kvalitet och kvantitet brukar sättas i motsats till varandra, på ett sådant sätt att skaparen förutsätts kunna fokusera på enbart det ena eller det andra. Av någon anledning hörs sällan någon föredra kvantitet framför kvalitet. Nu synes dock det ena på vissa sätt förutsätta det andra. Texter som skrivs med omfattande och talrika revideringar blir sällan sämre eller ens likvärdiga vad de hade blivit utan att utsättas för samma simultangallring. Vårt mått på skrivarvåndorna, alltså andelen förkastade tecken, är i högsta grad kvantitativt, och ökar dessutom i takt med den slutliga textens kvalitet. Här är alltså kvaliteten kvantitetens medlöpare.

För mig är den detaljen intresseväckande och ställer det hela på huvudet. Förkastandet, förnekandet och nejandet är ju (själv)disciplinära handlingar i bjärt kontrast till dagens bejakandeparadigm, där den naturliga lösningen på varje samhälls- eller personproblem är mer av något, och livsuppgiften är att bli allt du kan bli. Men mycket som jag kan bli vore inte särskilt lämpligt. En bättre idé är att bli bara vad jag faktiskt borde och har tid med. Självförverkligandet måste preciseras till en urvalsprocess.

Och kvalitet måste vara en fråga om just selektion, alltså något av en motsats till inklusivitet. Vårt kvalitetsmått är ofullständigt. Det räcker inte att skriva och sudda ut för att höja graden av kvalitet. Det är urvalsprocessens omfattning som approximeras av det sagda och sedan tillbakatagna, inte kvalitetens. Tingen blir inte bättre av att gränslöst växa i alla riktningar, utan av att de sämre delarna inte utvecklas vidare medan bättre får större utrymme att kultiveras.

I själva verket älskar jag nog inte kvaliteten, så som jag påstod tidigare. I stället tycker jag bara om känslan av att kunna pryda min självbild med ett väl genomfört urval. Inte heller hatar jag den. De olustiga känslorna riktar sig nog snarare mot den ökande tankebelastning som en tvångsmässig urvalsprocess ger upphov till. Selektionen orsakar ju samtidigt ett höjt ideal och hinder för att uppnå det. Tydligen var det till den slutsatsen texten ville komma.

Faller i fällor

Snabbvisit i hemmet där (fler än bara den här) fredagskvällen står redo på vardagsrumsbordet.

Pausen fylld av tankar om ifallna fällor. De är tre. Till höger i bild är den fälla jag ännu tar mig ur. Till vänster uppmanar mig resultatet av ett sällsynt systembesök att fälla – men jag vägrar och tänker ännu en gång låta håret växa ut till (allra minst) halvmeterslängd. Den tredje fällan är ett fall för sig.

Vet du att

        vet du att
måhända blir
        du bortrövad en dag
    för jag vill ha
       en liten fru
           som du

(Funnet på en förlorad post-it. De tre sista raderna är från år och åter år sedan, medan de tre första nog är från 2013. Alltså fullföljde jag för en gångs skull en av alla dessa halva dikter utan att registrera det i minnet. Det registrerades på en post-it i stället.)