Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Om J. och skriveri

Emellanåt hittar nya besökare hit till bloggen. Till er vill jag säga: Tro inte allt ni läser! Jag tror inte allt jag skriver.

* * *

Mer än någonting annat stod jag på näsan. Det var en svår balansakt att, så som jag gjorde tidigare, försöka lyckas i strävan att inte bara samla utan även hålla samman alla olika typer av skrivande jag hålls med: från det fabulerande till det seriösa, från det privata till det icke-privata, och från facktext till poesi.

När bloggen fyllde tio år, av vilka den under fem varit skådeplats för detta sammelsuriska ordflöde, så bestämde jag mig för att avsluta projektet. Ur några aspekter blev resultatet lyckat. De olika typerna av textkaraktär, innehåll och tonfall influerade varandra, och på vissa sätt var det till och med givande för min självbild och identitetskänsla att tvingas se alla inlägg staplade ovanpå varandra. Men de sista månaderna av bloggens första decennium blev sitsen mer och mer obekväm, och jag började längta efter att gå längre ut i extremerna än vad som kändes möjligt.

j.skriveri är en av de bloggar som föddes ur den förra. Attityden till skrivandet är spontan, lättsam och utan rädsla för att brista i substans. Därmed blir den röda tråden mitt liv, naturligt och av sig självt. I begynnelsen skrev jag en litet längre inledning om just detta. Där antyder jag även vad jag ironiserar över med ordet »postprivat«.

Bloggen mognade efterhand. Över ett år senare blev den så kaxig att den bjöd in allt gammalt material att dela yta. Därmed är min tidigare blogg både död och levande – den finns numera här. De övriga bloggar jag börjat skriva på lever dock kvar, följande sina egna kosor.

Förutom att så sakteliga och kanske bli färdigutbildad musiklärare, att leka språklekar både som amatörordare och filosofistuderande, att finna andra uttryck genom till exempel fotografiet eller att kverulera bort tristessen ur tillvaron utan något särskilt medel, så tar jag det lugnt. Det är ett av mina mera framträdande karaktärsdrag. Uppspelt kan man vara samtidigt som man inte har bråttom, och min tendens att ibland småförvirrat men roligt göra allt möjligt lite för samtidigt, rimmar egentligen ganska väl samman med min inneboende livsregel: Jag har inte bråttom. Det är ingenting jag bestämt mig för; det bara är så.

Detta är en egocentrisk blogg, på så vis att allt skrivs ur en högst personlig synvinkel, om än långt ifrån alltid särskilt rättfram. Många fotografier i bloggen är mina egna. För dem gäller vanlig upphovsrätt, så fråga gärna om du vill låna. (Jag kan vara snäll.)