Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

I mina tvenne rum med kokvrå

Hemmet är en enda oreda, nästan värre än någonsin. Det är för att jag städar, ordnar och sorterar. Utmed väggar och annat som även vanligtvis brukar stå i vägen, ligger alla sorterade papper i oprydliga högar, och är också i vägen. Garderoben ligger numera utspridd i soffor och fåtöljer. Stolar och bord står belamrade av sådant jag hittat i gamla posthögar som inte är post – däribland böcker, tidsskrifter, smörgåsar, postpressade krukväxter och en eller annan gipsbyst. De ytor jag nu eventuellt glömt bort att nämna, samt väggar och i vissa fall även tak, täcks i sin tur av de papper och pelargoner som ännu inte hunnit med att bli sorterade.

Fjolårsdammet bildar dyner, långsamt stävande över de få bitar av sovrumsgolvet som ännu syns om man plirar litet. Bara hyllor och skåp gapar demonstrativt tomma, liksom åpet angelägna att jag ska bli färdig någon gång och ställa tillbaka böcker och övrigt där de hör hemma. (De är antagligen småländska, då detta landskap är både girighetens och IKEAS ursprung.)

I ett sådant här tillstånd är lägenheten full av äventyr, som ett slags Frankensteinsk hybrid mellan den antika grekiska mytologins sisyfoslabyrinter och femtonspelet.

Det händer ju till exempel att man av den ena eller andra anledningen måste ta sig från matsalen till toaletten. I mitt fall är det sällan av kulinariska skäl, som tur är. För att nå vardagsrummet måste jag då lyfta undan en av de smutstvättsbestyckade fåtöljerna, vilket i och för sig blockerar vägen tillbaka till matsalen, men å andra sidan röjer tillräckligt med plats för att jag ska kunna ta ett steg framåt. Därefter måste Minotauren övertalas att gå in i köket, så att någon kan klyka mig när jag klättrar över kylskåpet tillbaka in i matsalen, den här gången utrustad med en tre liters kastrull över huvudet samt potatissticka i munnen, och så vidare. Man känner sig som både MacGyver och Theseus på samma gång, fast kissnödiga.

Sådana här projekt kan ta timmar att planera, veckor att utbilda sig inför och pågå månader i sträck. Storstädning kräver en renässansmänniska. Tidigare karriärer inom trädgårdsmästeri, professionell poker, stadsplanering, bilsemester, landskapsarkitektur, en civilekonomexamen, någon doktorsgrad i utdöda språk samt en professur i entymologi eller arkeobotanik och ett par OS-brons i curling är bara något av vad en välmeriterad resenär bör ha i ryggsäcken. Det kan också komma till användning att vara Henry Morton Stanley, alltså mannen som fann doktor Livingstone, men det är så få som lyckats med det.

Skulle jag gå vilse någonstans i denna fabliska snubbellabyrint, råka i panik och vilja skena ut i fina vädret, så skulle jag troligtvis stupa halvvägs nedför trappan, eftersom jag snavat på skräpet som står där och väntar på att bli utslängt snarast kring knuten. Som snarast kring tjugondagsknuten, alltså.

Lyckligtvis är mitt temperament inte emottagligt för sådana drastiska humör. När äventyret någon gång blir mig övermäktigt, och jag får väl erkänna att det hänt en eller annan gång, så drabbas jag i stället av en stillsam, inre panik. Jag är ungefär som en asketisk, kinesisk Chan-munk, hos vilken råder yttre och inre stillhet under det indiska Bodhi-trädet. Han strålar såsom bara dem, som mediterar eller städar riktigt länge, av inre frid och lycka. Fast i mitt fall är det förstås inte frid och inre lycka jag så stilla strålar av, utan obehag och klaustrofobi (och ibland någon nära förestående nysning).

Vanligen slutar dessa äventyr med att jag resolut rycker mig ur detta tillstånd, sopar mitt sargade inre under vardagsrumsmattan och packar ned hela lägenheten i kartonger, som jag sedan gömmer undan på klädkammaren. Jag tänker därvid att någon annan gång kan jag ju packa upp alltihop igen, i precis samma oordning som det en gång låg, och fortsätta städa.

Hur det ska sluta den här gången vet jag inte ännu. Det lär inte ni heller få reda på, förrän allra tidigast om en vecka. Nu behöver jag nämligen besöka toaletten. Farväl!

Lämna en kommentar