En efter en tar jag omhand erfarenheter som missnöjt dröjt sig kvar hos mig, i samma takt som de dyker upp.
De senaste dagarna har jag emellanåt funderat litet över om det finns någonting mera än bara det som syns på ytan, i tanken med att bete sig som mest allvarligt när man inte är det, samtidigt som man skojar som mest när det verkligen är allvar. Förutom whiskey och Roligt, kom Björn också hit med orden att det man inte kan skratta åt ska man inte ta seriöst. Världen försöker väl leda mig in på rätt spår, tänkte jag, och nu sitter jag faktiskt här efter ett godnatt och försöker på kläm på just detta.
Det är buttra gamla gubbar som kommer tillbaka, minnena alltså, faktiskt så stela och petimetra att de inte ens förtjänar att kallas cyniska, än mindre sardoniska. Medan en cynisk sida (som ju kan innebära allt från ett överdrivet dystopiskt synsätt till känsokall illusionslöshet och normkritisk realism) kanske inte är någonting särskilt vare sig bra eller dåligt, är sardonism ett rätt så trevligt drag. Att göra humor av sin cynism på ett sånt sätt tror jag ofta springer ur en djupare liggande inre konflikt, en konflikt mellan en kanske alltför väl tilltaget positiv människotro och den naiva bitterhet som uppstår när tron på inneboende välvilja möter världen. Bitterheten i sin tur hålls åtminstone delvis tillbaka med hjälp av just cynism. För att man med en i grunden positiv människosyn kunna ge uttryck för sin bitterhet, måste man göra den till humor och självironi.
Det är i alla fall så jag tror om mig själv. I grunden och i smyg är jag alltid övertygad om att ingen menar illa och att alla vill väl. Sedan ser jag människor varenda dag som inte gör allt de kan för att rädda andra som lider ihjäl. Hade det varit alls möjligt, hade jag redan för länge sedan accepterat en oerhört ful människosyn som verkligt realistisk, men det går inte trots alla evidens. På sätt och vis har jag redan försökt i över fem år.
Inga är mer brinnande i sina övertygelser än konvertiterna, hör jag ibland. Hade jag lyckats se fulheten som genuin, hade jag antagligen varit en mycket övertygad (och kanske övertygande) misantrop, istället för en osedd smyg-euantrop1. Kanske kan jag lösa konflikten utan att det händer, eller så får jag ge upp litet och finna mig i att vara en någorlunda lycklig (men ack så egocentrisk) dysantrop. Men jag vill inte! Det går inte! Ändå fortsätter folk att gå och köpa korv och tvättmedel istället för att rädda ens något av de tjugofemtusen småbarn som dog av fattigdom just idag. I samhällets organisatoriska centra, massmedia, plenissalar och vad det nu kan vara för fult och fattigt inredda konferenslokaler där dem som vi gett ansvaret för våra dåliga samveten står och pratar bort tiden, där görs inte heller någonting. Och ingen säger åt dem att skärpa sig, eller? Är människan inte egentligen den dummaste och elakaste apan som finns! »Titta på mig, jag kan faktiskt prata så att jag själv nästan förstår, och stå på två ben. Hur flott är inte det!«
Och själv är jag ju likadan. Det är väl där den dysantropa analysen skiter sig. Inte heller jag gör ju särskilt mycket mer än de flesta andra, och det som hindrar mig kan inte bara vara cynism. Så länge min euantropi står obesegrad, tvingas jag acceptera att den nog finns i andra i samma undertryckta position.
Men nu handlade det ju egentligen om missnöjda erfarenheter som biter sig fast i livsglädjen, och inte om någon mänsklighet. Ändå kanske det går att knyta samman allt just eftersom tanken vandrade iväg: Jag måste nog möta mina butterbittra gubbar som om de innerst inne vore välvilliga, för då går de att ta emot och sig igenom. Sedan upplöses den lagrade bitterheten till ganska ljummen luft.
Kvarstår gör frågan hur jag ska ta hand om intrycken jag får, alltså de som kommer utifrån istället för inifrån. Som bliven dysantropolog ser jag mest till det dåliga i allt runtom mig. Linser, objektiv, fokus och skärpedjup blir passande metaforer, och nu när jag tänker efter verkar de flesta andra faktiskt fokusera på annat än jag själv gör. Via tankebanor som inte riktigt står klara för mig uppenbaras någonting paradoxalt, nämligen att den sanna egoisten inte behöver skydda sig själv, medan den som istället fått för lite av gåvan känner sig nödgad att hela tiden se om sig själv och sitt, eftersom så många andra har lika stor rätt till det, om inte kanske till och med större rätt; moralisk egoism främjar givmildhet medan moralisk filantropi leder till personlig egoism.
Det låter ju helt vettlöst! Det är bäst att jag fort glömmer tanken, innan jag kommer ihåg den.
- eu- betyder helt enkelt bra, som i εὖτόπος, eutopi. Ses sardonin? ↩
Lämna en kommentar