Stora delar av tiden håller sig mina stämband bara ur vägen. Ibland sjunger jag förstås för mig själv (och är en uppskattande publik), osannolikt nog bättre nu än för två år sedan när jag slutade öva. Andra gånger grymtar jag litet. Det händer förstås endast och bara emellanåt när jag är ute och springer, men är ändå märkligt, eftersom grymtningar är sociala signaler medan jag alltid springer ensam (och är snarast rädd att någon ska höra eller se mig). (Bara att jag är ute och springer är ju konstigt.) Till sist får stämbanden arbeta när jag mellan mina långa varv ringer telefonsamtal. Större delen av tiden håller de sig dock bara ur vägen, så att allt annat ska flyta på som om de inte fanns när de inte behövs. Orsaken till att de sedan oftast inte behövs är förresten densamma, nämligen att jag försöker hålla mig ur vägen när jag inte behövs. Ingen ska behöva lägga om någora kosor för att jag råkar stå i vägen.

Så har jag hållt på rätt länge. Ville jag göra det till en intresseväckande idé så kunde jag presentera den som något ur den österländska filosofin, detta att jag i möjligaste mån kliver ur världen när jag kan, men något sådant är det ju inte. Dessutom har jag lagt mig till med ovanan att klandra mig för alla förhärligandeförsök – rättvisande eller ej. I stället börjar det bli riktigt, förbaskat jobbigt att hålla sig ur vägen och ur andras liv. Jag har nämligen blivit så bra på det att det knappt finns några liv kvar att försöka hålla sig ur och ur vägen i. Och att skutta åt sidan är riktigt svårt den här gången, för jag vill verkligen inte. Men nu är jag tvungen eftersom rädslan att vara i vägen så länge hållt mig tillbaka att det inte går att vara kvar längre. Allt jag behövde eller behöver göra var eller är att ta plats – att ta jävligt mycket plats, som jag ser på saken – eftersom det är vad som hela tiden saknats. Jag tar så litet plats att jag är i vägen.

Ska det bli någon ändring i framtiden måste jag nog se på mig själv litet mer som en erövrare, för annars kommer väl mitt sätt att vara i vägen igen. Kanske skulle jag söka till någon kör.

Något vettigt tänkte jag skriva nu, på sätt och vis litet plötsligt, men i stället blev jag helt upptagen med att försöka uppgradera bloggmjukvaran. Utan att lyckas helt, bör jag väl nämna, så för tillfället är här litet knäppt.

Och så här är det: Om bara några minuter har jag inte längre tid att skriva, eftersom jag måste ordna ordna för att åka åka härifrån. Det är på tiden och känns som jag varit i min soffa sedan maj, trots att jag egentligen varit på helt andra ställen, exempelvis fåtöljen.

Ska vi se om inte min inre monolog går att sätta fart på igen?

Nu ska man ju prata om Tomas Tranströmer för att vara aktuell. Helst citera också.

Så där. Med omnämning och citat avklarade, kan jag gå vidare.

Till nytt språk nominerar jag musiken. Det kom sig nämligen att jag råkade slutföra en spellista i Spotify jag påbörjade redan i maj. I all min obstinans kan jag förstås inte vara som vanliga människor, utan tvingas av mitt inre att mäta mig mot spellistorna på Kalejdoskop i P2, närmare bestämt den del av programmet som kallas "Bred musik" och härstammar ur numera nedlagda Delta. Mitt långa skov av pretentionsångest är över, och prestationsglädjen myser.

Maj-listan kom att handla om främst pop (i vid bemärkelse) och språk. Här är den:

• i18n (vokalt)

Kopplingarna mellan spåren är så många att det är svårt att beskriva dem utan att det låter som något en paranoid person tänkt ut. Så jag låter bli, även om de finns där.

Raskt kunde jag nu leta efter ett nytt tema. Efter planlöst klickande fann jag Paavo, och en liten stump som heter Ouvertyr. Den passade ju exceptionellt att börja med, och sedan fyllde jag på med musik jag aldrig hört tidigare till dess temat stod klart. Det blev något lika aktuellt som Tomas Tranströmer, nämligen europeisk jazz som gör dumheter med taktarterna. Apropå skuldstormen och allt det där, menar jag.

• Europa i otakt (nutida jazz)

Om man följer med i spellistan ser man hur det svänger och gungar överallt, men dansa med är omöjligt utan att snubbla. Den enda som sticker ut är norrmannen, Arve Henriksen. Från det sheikrikt bekymmersfria Noljelandet i väster kommer taktlösa meditationer, fullt värdiga vad som måste vara deppjazzens egentliga hemland.

Det var det hela.

Eller nä, om du bara ska lyssna på en låt, så låt det bli Trollharan, och ställ dig frågan: Är det en konstig taktart eller inte, eller trollar han bara, Daniel Karlsson? :-)

Ett gammalt blogginlägg har kommit att betraktas som kvasipoetiskt och får ett ansiktslyft.