Om bloggen

j.skriveri är en blogg som j. skriver i, ett eget Project Xanadu, ett litet avstjälpningspalats för allt som inte ville rymma annorstädes, och så många gånger pånyttfödd att den knappt räknas längre

Sök

Arkiv

Subjektiv Krokodil

Senast i fotoalbumet

j.skriveri

Snutt

Min värld svämmar över av de korta stunderna. Jag vet inte hur länge till jag står ut. Inte ens den här tanken får dröja och slå rot innan den är över.

Flocklivet

Står med avfärden avbruten i hallen, ena foten i skon och den andra i handen, och försöker artbestämma känslan som stannat mig. Som när ugnen glömts påslagen; någonstans i sinnet lyser en diskret liten lampa för att indikera sakernas tillstånd, men jag hittar den inte.

På ett infall lägger jag skorna åt sidan, kliver tillbaka in i köket och tar fram kattornas blötmat. Nu gör jag processen extra långsam och ljudlig. Två ögon granskar mig på håll, utan att komma fram.

Två. Det ska vara fyra. Maten får stå och bussen får vänta. Inte under möbler, inte bakom gardiner, inte under täcket -- jag kollar till och med på balkongen fastän det bara stod öppet några sekunder.

Men när jag öppnar linneskåpet flyger något tabbymönstrat ut och tvärvänder runt hörnet in i sovrummet.

Så, nu kan jag gå till bussen.

Klotter

Det är så länge sedan och de senaste orden minns jag inte ens när de kom till. (Vad är det här om 205 skräp senare till exempel; det står ju i år?)

Medan jag letade efter helt annat fann jag en haiku-kedja som började kanske inte lysande men åtminstone roligt:

Desperationen
över att inte känna
desperationen

Gudarna vet när den är från, men av omkringliggande sidor följer att jag gick på musikhögskola.

205 skräp senare

De oskrivna dagarna skräpar överallt. Men tre nätter i rad nu har inför sömnen början till små texter infunnit sig – för att sedan självfallet vara oåtkomligt förflutna när jag faktiskt sitter med greppet kopplat om tangentbordet. Uttrycket (handlingen att uttrycka) är undflyende, som ett anti-zen eller kanske mindlessness: När jag sitter för att skriva går det bara inte, men orden flödar i helt andra situationer där alla skrivdon saknas.

Reflexiviteten det innebär att aldrig eftervärlda utan bara samtala fram en identitet är underlig och efter fem år är jag fortfarande ovan vid den. Blickar jag bakåt till något jag trots trädan ändå lyckats skriva uppstår känslan av att jag måste ha gått omkring och tänkt samma tre–fyra tankar i tre–fyra år nu, utan inre fortgång. Men så kan det väl inte vara? Något måste jag väl ha byggt – erfarenhet, intuition, kanske karaktär eller åtminstone förhårdnader på näsan. (Eller i alla fall evidens för det himmelskt-naturliga i att låta ens omvärldsliga tankebanor följa ett bittert dao.) Men att spåra min eventuella kosa sedan dess är som att blicka in i en jordkällare en natt utan måne: Det doftar kanske rotfrukt, men i kolmörkret är synorganen värdelösa och risken överhängande att luktens hela budskap handlar om en gammal sättpotatis som bortglömd ligger och skrumpnar för sig själv där inne i ett hörn.

Någonstans på vägen har jag ändå lagt mig till med känslan av att min inre monolog ska ha blivit alltmer obegriplig. Men det kan förstås vara en villfarelse till följd av att jag aldrig längre låter den rullas ut. Annat än vid tillfällen som detta, 205 skräpiga dagar efter det där senaste.

Nödvända utan konsekvens

Egentligen borde jag ha somnat när jag i huvudet formulerade en variant av den här textens inledning, som nu följer.

Aldrig längre pratar jag om mig själv på det speciella sätt som den här bloggen gav utrymme för. Eller är det kanske utifrån mig själv det handlar om, snarare än om. Nu har jag insett att det är något jag kanske inte så mycket saknar som faktiskt behöver. Jag utvecklas (eller åtminstone förändras) men får aldrig utrymme att granska hur.

Hur jag är och beter mig, hur jag skulle vilja vara och bete mig, vilka prioriteringar jag gör eller borde göra och så vidare – de är frågorna som lämnas outredda för att stumt besvaras i alltför introspektionsbefriad praxis.

Det där var inledningen. Tyvärr får jag just nu när jag råkar skriva detta knappast någon ro att göra det jag säger mig böra. Det får väl lov att dröja. Men jag har åtminstone kunnat konstatera att det är nödvändigt.