Kan det vara så att jag glömt bort hur upplyftande det är att dricka grönt te? Hela kvällen river och skaver av idéer som jag inte får grepp om inuti mig! Kanske är det mera än så.

Veckan har varit tentig. Att tvingas rusa igenom egentligen otroliga mängder stoff och faktiskt förstå dem, har sparkat igång huvudet på mig så till den milda grad att nu när det inte har något att leka med längre, springer det med oförminskad hastighet genom luften. Det är en högst upprymlig känsla.

Problemet är bara att det är just luft jag trampar. Ingenstans finner tänkemaskinen fotfäste i vad som skulle kunna bli en lång tanke att följa i förgreningarna, integrera i vad jag ännu minns av vad jag tänkt förr (det är alltid mera än man tror) och kanske till och med sätta på pränt, som något slags skiss.

På den punkten, alltså att snabbt skissa tankar, anser jag egentligen den Zhuāngska metoden vara överlägsen. När inte bara distinktion och dilemma är det tankens språk man gjort sig medveten om, så måste man sätta ord på hela tankar – inte bara i sin fulla längd, vilket går utmärkt ändå, utan även i sin fulla vidd.

Metaforer är bara början.

Jag sade det högt för mig själv, flera gånger. Tidpunkten ville liksom inte sjunka in, hur jag än försökte.

Hur kan klockan vara bara tolv? Tre borde hon ju vara, åtminstone.

Denna klocktidens fenomen-ala omöjlighet sätter förstås fingret på en tillvarons krånglighet: Det är inte sekunder som är absoluta, utan vår egen tid. En period på ett visst antal minuter, i det här fallet 150 (sedan det är två och en halv timme sedan jag steg upp), kan upplevas som mycket olika långa.

Där blev det visst fel igen. Så här blev det fel: De 150 minuter som passerat sedan jag klev upp ur min låga säng, kan knappast sägas vara samma minuter som de 150 jag strax kommer att genomleva. Därför kan jag inte heller säga att »en period på ett visst antal minuter kan upplevas som mycket olika långa«. (Egentligen avslöjar ju redan språket att något gick snett; en period kan ju inte vara olika långa.)

Men hur ska jag säga då?

Jag försöker igen. Upplevelsen av hur lång tid som förflyter under ett bestämt antal minuter, är olika från fall till fall.

Fast det blir fortfarande fel. När man funderar över vad påståendet betyder tycks en annan sanning liksom tränga fram i tankens något lösa fogar, litet som om bilden av tiden och upplevelsen egentligen bara är ett slags arbetshypotes, som att vår approximation av verkligheten har så litet att gå på att den tagit över helt.

Så här, om du förstår hur jag menar:

Man kan laga skor med gaffatejp. Men vet man inte var skorna är när man börjar laga, så blir det bara tejp av alltsamman.

Så vi kan lika gärna börja om från början. Egentligen är det nog min upplevelse av tiden som är absolut; jag vet att den finns, den är konkret och påtaglig, den är verklig och den har i någon mening en egen existens.

Hur klockor tickar är däremot någonting »där ute«, ett slags abstrakt observation vi kan göra av vad som sker någon annanstans. Varför skulle klockor mäta objektiv tid? Finns det några som helst argument för saken?

Nej, tycker jag. Det är nog snarare minuter som går som är relativa. De är helt beroende av vår tidsuppfattning, och lägger man samman flera minuter på rad, till exempel 150, så blir det uppenbart hur relativa de faktiskt är. Om det handlar om 150 roliga minuter så går de ju snabbare än om de är långtråkiga, till exempel.

Men de hamnar därmed i något slags ingenmansland. Din och min klocka är ju inte förbundna till varandra på något direkt sätt, och ändå är de rätt så överens om när 150 minuter passerat. Talar detta ändå inte för att deras minuter är objektiva?

Inte nödvändigtvis. Om min klockas minuter är relativa min egen tidsuppfattning, och din klockas minuter är relativa din, så kan vi egentligen säga att de minuter som klockorna mäter, de existerar inuti relationen mellan din och min tidsuppfattning.

Låt tanken sjunka in.

Märker du vad som händer? Plötsligt är vi inte längre människor inuti tidsflödet! Istället tycks tiden vara någonting annat; kanske en egenskap hos vårt sätt att förhålla oss till omvärlden.

Och det är så jag gillar att se på världen. Framför mina ögon spelas en de tusen sinnenas teater upp, och egentligen utgör den en kompakt och platt soppa av intryck mitt framför våra näsor. Hur vi upplever den är ett mysterium, men tydligen så gör vi det. Och vi kan studera aspekter av den, bland annat genom att »skicka in« små sonder i smeten som ger oss ledtrådar till hur upplevelse egentligen går till. Klockor till exempel.

Det är detta slags ontologiska egocentrism som kan förleda en att tro att ingen annan existerar, så att vi blir solipsister i en rätt så skojig fenomenologisk anda.

Men jag tycker att också den idén är ganska suspekt. Ska man vara »den enda«, så måste det finnas någonting sådant som antal »där ute«, och om allt vi upplever bara är ett sammelsurium av intryck, är det antagandet lika godtyckligt som något annat – till exempel att Gud har rosa kortbyxor och spelar badminton med Buddha varje fredag. Antal är nog bara ett intryck och ingenting mera.

Så jag är nog vare sig den enda eller en bland flera, utan sanningen måste vara en annan.

Märkligt nog så finns det en sådan att fundera kring. Jag vet inte om du tänkt på det, men i det ovanstående har jag lekt med de olika »plan« av verkligheten som traditionellt kallats saker som det själsliga och det materiella. Och den där teatern har kallats för den kartesianska teatern.

Att dela upp världen på det sättet kallas för ontologisk dualism, och om man istället hävdar att ingen uppdelning med rätta kan göras, då ägnar man sig åt ontologisk monism. I dag dominerar en kuslig monism som kallas fysikalism, och poängen är i allt väsentligt att det själsliga planet inte finns – själen är istället en produkt av materian.

Men en alltid lika uppfriskande tankeströmning inom filosofin är den neutrala monismen. Vi som kallar oss för neutrala monismer (för det gör jag) tycker både materia och ande är lika suspekta, och tänker oss att de nog är som sidorna av myntet: Det finns två, men de är bara konturerna; myntet är gjort av någonting annat än sin form.

Och den absolut kuligaste formen av neutral monism är Spinozas. Den kan beskrivas både enkelt och slagkraftigt: Det finns bara en enda sak, och det är allt.

Med andra ord: Du, jag och våra klockor är delar av samma sak. Vi är inte enskilda objekt, utan snarare att likna vid de punkter i spindelväven där trådarna möts. Och tiden, det är ett av alla sätt som vi relaterar till varandra på.

Regnet sveper in och sköljer luften ren från allt som saknar vingar. Jag har sysselsättningsskräck och tråkigt, sitter fastnaglad och regnluftsfuktig i soffan, fångad i ingenmanslandet mellan prestations- och pretentionsångest.

Med andra ord vill jag göra något, men det finns ingenting som passar.

Det finns säkert någon räddning bakom knuten. Den kan jag ju sitta här och vänta på så länge.

Eller hur?

Nu flyttar jag igen! Den här gången inte från en betonggrotta till en betonghylla, utan helt och hållet bort från allt det grå. Jag lämnar Örebro och bosätter mig några kilometer utanför, faktiskt ett par hundra meter från Sturehof I.

Dagen för visningen av lägenheten var det rejält regnigt. Jag tvingades åka sommartidtabellsenligt, och tillbringade därmed två och en halv timme extra där ute. Av en slump, skulle jag tro, så sammanföll den tiden med dagens enda uppehåll. Därför promenerade jag runt och tog in känslan. Det blev något slags kärlek, via största slaget av ro.

Det är en väldigt liten ort, till och med mindre än Karlsborg där jag vuxit upp. Bebyggelsen verkar till stor del vara från perioden 1100 till 1930. Ett ganska stort spann.

Där finns en kyrka med en fristående stapel, som busschauffören beskrev som rejäl när jag klev av. Och så finns en silvergruva, men den är numera bara en mystisk avspärrad pöl i berggrunden.

Utanför bygdegården hände det sig en gång att ett gäng FNL-ungdomar kastade ägg på Förenta staternas ambassadör, som svar på uttrycket »drop som eggs«, vilket användes som omskrivning för att bomba Vietnam. Det finns en dokumentär att höra om det. Och här har vi själva bygdegården.

Det finns en ful och fin staty också, men sned snopp:

Överallt i området finns lämningar från olika årtionden, århundraden och till och med årtusenden, de flesta och äldsta förstås fortfarande oupptäckta under marken, medan senare tecken på tidigare aktivitet liksom bara verkar ha blivit kvar.

Jag fick känslan av att de fått bli där de hamnat helt enkelt av den anledningen att ingen sett nyttan med att städa upp.

Det passar mig utmärkt. Jag ser inte heller nyttan. Faktum är att jag känner det motsatta: Låt dem bli där de är! Storstadsfenomenet att allt måste göras rent och prydligt, att alla urbana linjer och kanter måste vara raka och storslagna, att sådant som saknar produktivt syfte måste städas bort, alltså att markens och bebyggelsen själva minne måste suddas ut åtminstone vart tionde år, detta är exakt vad jag flyr undan.

Jag vill kunna lämna mitt bo och gå en liten runda bland minnen. De behöver inte nödvändigtvis vara mina, så som det blir hemma i Karlsborg, men de måste finnas där.

Det mesta vi människor fyller städerna med nuförtiden är stora, släta och tomma ytor, intetsägande linjer och likadana lika breda lika grå asfaltsränder kantade av monotona plank och staket, villor som gör sitt bästa för att gömma sig och sina trädgårdar, och så dessa klumpar av smutsig betong och stora kvadratiska glasskivor som vi fått för oss att kalla för bostäder.

Så länge det idealet får råda, och alla avvikelser snabbt tuktas och slätas över, så minner staden om intet.

Där jag bor nu minns gatorna bara gårdagen, parkernas eviga gräsmattor är alltid välklippta och bakom varje häck eller hörn lurar monster med tusen ögon på mig där jag går, som hämtade ur någon paranoid mardröm.

Allt detta finns inte dit jag flyr, och det är därför jag gör det. Jag söker ro.

Men det finns en anledning till.

Jag har kommit på något jag saknar mycket, men vad? Det är svårt att fånga i sin helhet, i ord alltså – känslan är där.

Men det går att illustrera, ungefär så här: Stjärnhimlen har bara två stjärnor. När jag står på min balkong är det just så. I vintras märkte jag att även mitt på natten finns det inget hörn någonstans där det är mörkt. Varje förortens skrymsle är upplyst.

Parallellt med det, så är det endast på en mycket knapp nåder som de få partier av inte helt tämjd skog får lov att stå kvar, som man ännu kan hitta här i närheten. Staden ska vara möjlig att sammanfatta på en karta, i enkla pedagogiska former.

Även en närsynt ska kunna följa asfaltsremsor och identifiera byggnader och ytor från rymden, tycks stadsplanerare tänka. Därför ser städer trevliga ut från några hundra meters höjd, men nästan aldrig från marken. Landskapet är lättläst ovanifrån, trots att det inte är där uppe man ska uppleva det.

Och »naturens« hyss, de är förbjudna. Det är lika märkligt som det är symtomatiskt att man talar om »naturen« som om den vore något annat; ordet bär på ett slags exotism, fylld med både tyst avsmak och längtande romantik.

Men dit jag ska flytta är det annorlunda. Det känns annorlunda, så starkt att det bara tog mig en halvtimme att komma till sans igen och ta det lugnt. Det är precis vad jag behöver. Jag vet att jag kommer att trivas.

Planen löd: Nu har du pluggat färdigt, ut i åtminstone nästan-solen. Men då började det lukta regn från min franska balkong. Jag blev stående och snusade, och strax träffades ena tån av en droppe. Ännu är det knappt att det faller, men marken mörknar.

Vågar jag mig ut ändå? Paraply har jag ju, men jag tänker på kameran. Förresten är det dags för middag. Kanske därefter, oavsett väder. Prognosen säger åska klockan 19. Det brukar betyda roliga färger att leka med.

Väder är fånigt.