Jag sade det högt för mig själv, flera gånger. Tidpunkten ville liksom inte sjunka in, hur jag än försökte.
Hur kan klockan vara bara tolv? Tre borde hon ju vara, åtminstone.
Denna klocktidens fenomen-ala omöjlighet sätter förstås fingret på en tillvarons krånglighet: Det är inte sekunder som är absoluta, utan vår egen tid. En period på ett visst antal minuter, i det här fallet 150 (sedan det är två och en halv timme sedan jag steg upp), kan upplevas som mycket olika långa.
Där blev det visst fel igen. Så här blev det fel: De 150 minuter som passerat sedan jag klev upp ur min låga säng, kan knappast sägas vara samma minuter som de 150 jag strax kommer att genomleva. Därför kan jag inte heller säga att »en period på ett visst antal minuter kan upplevas som mycket olika långa«. (Egentligen avslöjar ju redan språket att något gick snett; en period kan ju inte vara olika långa.)
Men hur ska jag säga då?
Jag försöker igen. Upplevelsen av hur lång tid som förflyter under ett bestämt antal minuter, är olika från fall till fall.
Fast det blir fortfarande fel. När man funderar över vad påståendet betyder tycks en annan sanning liksom tränga fram i tankens något lösa fogar, litet som om bilden av tiden och upplevelsen egentligen bara är ett slags arbetshypotes, som att vår approximation av verkligheten har så litet att gå på att den tagit över helt.
Så här, om du förstår hur jag menar:
Man kan laga skor med gaffatejp. Men vet man inte var skorna är när man börjar laga, så blir det bara tejp av alltsamman.
Så vi kan lika gärna börja om från början. Egentligen är det nog min upplevelse av tiden som är absolut; jag vet att den finns, den är konkret och påtaglig, den är verklig och den har i någon mening en egen existens.
Hur klockor tickar är däremot någonting »där ute«, ett slags abstrakt observation vi kan göra av vad som sker någon annanstans. Varför skulle klockor mäta objektiv tid? Finns det några som helst argument för saken?
Nej, tycker jag. Det är nog snarare minuter som går som är relativa. De är helt beroende av vår tidsuppfattning, och lägger man samman flera minuter på rad, till exempel 150, så blir det uppenbart hur relativa de faktiskt är. Om det handlar om 150 roliga minuter så går de ju snabbare än om de är långtråkiga, till exempel.
Men de hamnar därmed i något slags ingenmansland. Din och min klocka är ju inte förbundna till varandra på något direkt sätt, och ändå är de rätt så överens om när 150 minuter passerat. Talar detta ändå inte för att deras minuter är objektiva?
Inte nödvändigtvis. Om min klockas minuter är relativa min egen tidsuppfattning, och din klockas minuter är relativa din, så kan vi egentligen säga att de minuter som klockorna mäter, de existerar inuti relationen mellan din och min tidsuppfattning.
Låt tanken sjunka in.
Märker du vad som händer? Plötsligt är vi inte längre människor inuti tidsflödet! Istället tycks tiden vara någonting annat; kanske en egenskap hos vårt sätt att förhålla oss till omvärlden.
Och det är så jag gillar att se på världen. Framför mina ögon spelas en de tusen sinnenas teater upp, och egentligen utgör den en kompakt och platt soppa av intryck mitt framför våra näsor. Hur vi upplever den är ett mysterium, men tydligen så gör vi det. Och vi kan studera aspekter av den, bland annat genom att »skicka in« små sonder i smeten som ger oss ledtrådar till hur upplevelse egentligen går till. Klockor till exempel.
Det är detta slags ontologiska egocentrism som kan förleda en att tro att ingen annan existerar, så att vi blir solipsister i en rätt så skojig fenomenologisk anda.
Men jag tycker att också den idén är ganska suspekt. Ska man vara »den enda«, så måste det finnas någonting sådant som antal »där ute«, och om allt vi upplever bara är ett sammelsurium av intryck, är det antagandet lika godtyckligt som något annat – till exempel att Gud har rosa kortbyxor och spelar badminton med Buddha varje fredag. Antal är nog bara ett intryck och ingenting mera.
Så jag är nog vare sig den enda eller en bland flera, utan sanningen måste vara en annan.
Märkligt nog så finns det en sådan att fundera kring. Jag vet inte om du tänkt på det, men i det ovanstående har jag lekt med de olika »plan« av verkligheten som traditionellt kallats saker som det själsliga och det materiella. Och den där teatern har kallats för den kartesianska teatern.
Att dela upp världen på det sättet kallas för ontologisk dualism, och om man istället hävdar att ingen uppdelning med rätta kan göras, då ägnar man sig åt ontologisk monism. I dag dominerar en kuslig monism som kallas fysikalism, och poängen är i allt väsentligt att det själsliga planet inte finns – själen är istället en produkt av materian.
Men en alltid lika uppfriskande tankeströmning inom filosofin är den neutrala monismen. Vi som kallar oss för neutrala monismer (för det gör jag) tycker både materia och ande är lika suspekta, och tänker oss att de nog är som sidorna av myntet: Det finns två, men de är bara konturerna; myntet är gjort av någonting annat än sin form.
Och den absolut kuligaste formen av neutral monism är Spinozas. Den kan beskrivas både enkelt och slagkraftigt: Det finns bara en enda sak, och det är allt.
Med andra ord: Du, jag och våra klockor är delar av samma sak. Vi är inte enskilda objekt, utan snarare att likna vid de punkter i spindelväven där trådarna möts. Och tiden, det är ett av alla sätt som vi relaterar till varandra på.